Kapitel 15

Överlägsen skicklighet innebär att bryta motståndet utan att strida”
-
Ur Krigskonsten av Sun Tzu

16 November
Södermalm, Stockholm
Det gick inte att förneka att för första gången på länge så mådde Hampus riktigt bra. Visserligen hade han misslyckats med att hämnas för den döda polisen och hennes misshandlade dotter men det innebar inte att hans besök hade varit värdelöst. Han var på en promenad genom Tantolunden efter att ha fikat med Malin vilket i sig var anledning nog att vara glad – hennes intelligens var enastående för en kvinnas – och de hade diskuterat fallet ingående utan att det hade varit han som tagit upp ämnet.

”Vad ser du så glad för” hade hon frågat när de skiljdes åt vid Hornstull och kramats hejdå.
”Det har varit trevligt att träffa dig” svarade han undvikande och även om han menade det så var det inte därför han varit glad – anledningen till att han var glad var uppsatt intill Pressbyråkioskens dörrar. Malin hade lett brett åt honom och rusat för att hinna med Linje 11 mot Ropsten vilket lämnade Hampus fri att beundra det hantverk han inte kunde erkänna.

”TIO SKOTT i dörren – Polisen misstänker HÄMND!” ropade Expressen ut med stora bokstäver och bredvid försökte Aftonbladet trumfa med att ropa om ”SKOTTDRAMA PÅ KUNGSHOLMEN: ”Gunhild, 85 – Jag talade med skytten”. Självklart visste Hampus om att ingen hade talat med honom men det faktum att antingen media eller polisen hittat en gaggig tant som kunde skicka Polisen åt fel håll var antagligen värt mycket mer för honom än en död polismördare. Dessutom hade han skickat ett meddelande till den kriminella jäveln; Han skulle passa sig jävligt noga för man visste aldrig om han skulle komma på besök igen.

Hampus var dock inte dum. Personen hade antagligen polisbeskydd – vilket polisen måste tyckt var trevligt – och att försöka ta kål på honom igen skulle inte vara värt besväret. Kanske senare när saker lugnat ner sig lite kunde han återvända och avsluta jobbet men nu var han rädd efter att ha undkommit Hampus handling. Dessvärre innebar det också att all Hampus planering flög ut genom fönstret eftersom Polisen avslöjat att de trodde att det kunde vara en Polis bakom dådet. Detta gjorde att de få Polismördare som gick fria skulle ha ögon i nacken under den närmsta tiden och då var det inte fördelaktigt att jaga dem. Han skulle behöva hitta en ny måltavla istället för att följa sin lista. Han hade hela veckan på sig att hitta en ny och sedan skulle han agera. Att hämnas – han undvek fortfarande gärna ordet ”döda” - var bäst att göra under helgerna då han hade ledigt. Spana på lördagen och agera på söndagen. Visserligen hade det gått bra att spana och sedan försöka slå ut hans måltavla men hela fadäsen med portkoden hade lärt honom hur viktigt det var med spaning.
Faktumet att han hade kunnat utföra sin handling om han inte kommit in och därmed mött sitt mål i dörren hade inte heller undgått honom.

Fanskap var orsaken. Han kunde inte förvänta sig att jämt ha tur. Det skulle ske att personen inte var hemma, eller på semester eller något. Därför skulle han välja en ny person varje vecka. Aldrig förfölja någon. Inte försöka igen. Han fick inte falla in i ett mönster. Då skulle han till slut åka fast.
Han slog bort tankarna. Han hade haft nog av dem under hemresan under gårdagen. Han var då övertygad om att han inte blivit sedd förutom av sitt mål som inte kunde fått en speciellt bra blick av honom. Ingen annan skulle ha noterat hans närvaro. Istället ville han njuta av sin promenad och att det gått så bra.

Parken var lite dyster på hösten, men han fann den ändå trevlig eftersom det var mindre folk än sommaren, allrahelst eftersom det nyöppnade badet med sina bryggor, hopptorn, sand och palmer hade lockat folk från hela Stockholm att åka dit. Nu fanns inte mycket av de sakerna kvar – bryggorna låg öde och vattnet måste vara för jävligt kallt. Han ogillade när vattnet var kallt om sommaren och skulle aldrig vilja hamna i vatten om vintern. Han stod och tittade ut över strandpromenaden i några sekunder. De flesta andra som var ute var Hundägare och enskilda par som gick långsamt i de strålar av höstsol som letade sig fram från bakom de tjocka molnen. Som Svensk i allmänhet och Stockholmare i synnerhet fick man ta det man kunde få om vintern.

Det gjorde det dock till en mycket vacker höstdag med ett svagt ljus som lös upp de som valt att ta sig ut under dagen. Det var svårt att inte le, trots kylan. Det var ett förvånansvärt lugn med tanke på hur den gårdagen hade varit – närhelst han återgick till sina minnen om gårdagen så var det alltid med ett mörkt lager ovanpå dem - och han tyckte att den här dagen var en fin kontrast. Han tog några försiktiga steg ut på bryggan och var nöjd över att den var stabil. Det var helt okey att gå ut på den blöta bryggan, han skulle nog inte ramla i. Halvvägs ut så ångrade han sig. Det blåste över vattnet och hans kinder kändes varma och vände om. Han tittade in mot stranden och upp mot kullen där kolonilotter och träd samsades med stenar. Med en blick tillbaka mot vattnet så gick han upp åt det hållet han kommit. Egentligen hade han tänkt att gå hela vägen till Skanstull men lusten fanns inte riktigt där längre.

Något fångade hans blick och han såg en trappa som antagligen ledde upp på kullen. Den var gjord i trä och mörk av höstens fukt. Han kunde ta en liten omväg i alla fall för att motivera att gå tillbaka så fort och svängde in på den lilla grusvägen. Vad som fick honom att gå upp för trappan visste han inte men innan han visste ordet av det så hade han satt ena foton på trappans avsats och började gå uppåt. Trappan var väldigt kort och ledde till ännu en grusväg som var en brant slänt uppåt. Hans nyfikenhet gjorde att hans steg blev snabbare, trots att vägens lutning gjorde att det tog emot. Fötterna bar honom upp för ännu en trappa och fram till en korsning bland de tomma och tysta kolonistugorna. Han tog till höger utan att kunna motivera beslutet, ens för sig själv. Det kändes bara om att något åt det hållet var rätt. Han saktade in och tog in omgivningen utan att reflektera eller ens låta något av det fastna i minnet. Efter två veckor av intensivt jobb och tänkande så var det bara mysigt att låta tankarna flöda fritt utan att fastna, det var underbart att inte behöva tänka på att han behövde göra som The Boss sade eller att han behövde döda någon. Med en ny spänst i stegen så svängde han uppåt i den annan vägkorsning – något sade till honom att han ville uppåt – och såg en till trappa som ledde upp till en stor asfalterad gårdsplan som formade toppen på hela kullen.

Vinden blåste igenom hans hår och utsikten var utmärkt. Förutom att se över större delen av Hornstull och Liljeholmen så fick han en fantastiskt vy över hösthimlen. Han följde några blåsande löv med blicken och försökte i sitt inre leta varför han mådde så bra över att inte göra någonting. Han visste att det var lättnad som fyllde honom, en lättnad som inte hade släppts ut på grund av hur spänd han varit under gårdagen. Han tittade upp mot himlen och insåg att han var lycklig över att han inte behövt döda ännu en gång. Det var på tok för lätt att döda om man väl hade den man valt ut inom räckhåll, framför allt om man hade skjutvapen. Han hade inte tänkt på våldtäktsmannen han dödat, inte på riktigt. Han hade tänkt på händelsen som sådan, men inte om personen – framför allt inte efter episoden inne på Burger King. Hade han verkligen förtjänat döden bara för att han satt på någon brud? Han spottade på marken. Det var värt att han hade lite bekymmer om brottslingarna straffades, det beslutet hade han redan tagit. Att hans samvete skulle göra honom glad över att någon av dem undkommit, det var ju trots allt bara naturligt.

Han vände om, ned från kullen och den fantastiska utsikten och lät återigen hans känsla av lättnad fylla honom. Han tyckte om den, han gillade att han var glad över att han inte dödat någon – det var det som skiljde honom från de han jagade. Det var därför han hade vänner och det var framför allt därför som han var mycket bättre än dem. Han småsprang ner för kullen. Känslan av lätthet gjorde att han inte alls kände sig trött utan snarare uppmuntrad och hade vad föräldrar brukade kalla ”spring i benen.” Han log och kände sig som en idiot. Han såg säkert jättefånig ut men det var okey för honom. Han brydde sig inte. Allt var väl med världen.

16 November
Bromma, Stockholm

Den röda bussen ur linje 112 från Alvik mot Bromma Flygplats var knappast bekväm men Hampus avsåg inte åka den under en längre period. Dess färd genom Minneberg var nog för att framkalla åksjuka i även den mest toleranta person men det var den här vägen han fick åka om han skulle ha äta den snabbmat som han var sugen på. All känsla för ansvar hade lämnat honom sedan han hade haft sin befriande upplevelse på kullen. Nu skulle han köpa lite snabbmat att ta med hem, läsa lite på Reddit och sedan spela datorspel resten av kvällen. Det var exakt vad han förtjänade just nu.

Bussen skakade till och ett tag undrade Hampus om han inte råkat stiga in i en tvättmaskin. Än slank han dit, än slank han dit och ett tag verkade det som hela bussen skulle slinka ner i diket! Han kände sig mycket lättad när bussen svängde in på Ulvsundavägen, dels för att vägen var rak utan några kullar eller skarpa svängar men också för att det innebar att han snart skulle stiga av. När dörren med en dödsföraktande inbromsning stannade vid hållplatsen stod Hampus redan upp och var väldigt glad över att få stiga av. Med ett hopp från lägsta trappsteget hoppade han av bussen och började gå mot övergångsstället. Snabbmatsstället Daisys låg på andra sidan, intill en Shellmack. Det var inte världens bästa Hamburgare – de återfanns i Blackeberg – men de var tillräckligt bra för att han skulle fortsätta äta där. Vad han framför allt gillade var deras dipsåser som var oerhört goda.

Det var väldigt lite trafik på vägen så han kunde skynda sig över den utan att behöva vänta på grön gubbe. Att stå och vänta skulle ändå bara tvingat bilar att vänta och de hade väl också annat för sig. Vid horisonten hade mörkret redan börjat lägga sig och den klara himlen var fylld av ett orange sken. Han gillade solnedgångar om hösten, de hade till skillnad från de om sommaren en hel del karaktär och känsla till sig. Han tvekade i några sekunder innan han gick raka vägen mot Hamburgerbaren och öppnade dörren. Inne i grillen var det inte många. En barnfamilj satt med resterna av sin måltid vid ett bord och en äldre person som såg ut som en snickare satt på en av barstolarna och samtalade med en av kockarna. Hampus fnös inombords. Att kalla ett snabbmatsbiträde för kock var en förolämpning mot termen.

”Vad får det lov att vara, Kompis” frågade tjejen vid kassan, en ung tjej som såg ut att vara från Mellanöstern. Det var en vedertagen sanning att grillen var ett familjebolag men huruvida det var sant eller ej visste inte Hampus. Det gick dock inte att förneka att alla där var rätt lika varandra.
”Jag tar en Big Meal utan lök, med stor pommes och dricka” svarade Hampus och stoppade in sitt kontokort i läsaren och slog in sin kod. Tjejen nickade och gav honom kvittot. Han vände sig om med ryggen mot kassan och satte sig vid fönstret och tittade ut. Utsikten var fruktansvärt tråkig, bara en parkering och en massa träd som med lite fantasi kunde kallas för en skog.

”Nyheterna ikväll” annonserade en käck röst från TV-Apparaten och Hampus vände sig automatiskt åt hållet som rösten kommit ifrån. ”Polisen har ännu inga spår efter gärningsmannen som försökte skjuta en annan person vid Thorildsplan i Stockholm igår. Även fast Polisen har säkrat flera spår efter gärningsmannen så säger Polisen idag vid en presskonferens att de inte har några som helst ledtrådar om gärningsmannens identitet och vädjar till allmänheten om tips. Flera källor inom polisen säger att personen som var måltavlan för attacken har ett kriminellt förflutet och att man inte utesluter hämndmotiv. En Expert i nyhetsmorgon i morse uteslöt inte att gärningsmannen själv kan vara Polis.”

Hampus log inombords. Snart skulle det bli fler rubriker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar