Kapitel 11

"Jag är inte rädd för mörkret där ute. Jag är rädd för mörkret där inne."
- Shelagh Delaney


9 November
Södra Ängby, Bromma

Hampus hade aldrig i sitt liv varit så rädd som han hade varit när han hört sirenerna. Han hade nästan funnit sig oförmögen att röra sig åt endera håll, som om hans ben slagit sig samman med sitt samvete. Han stod och stirrade på Blackebergsvägen där det omisskännliga skenet av två saftblandare nästan höll på att blända honom. Skulle de se honom? Skulle de förstå vad han hade gjort? Skulle de svänga upp och ta en närmare titt på honom? Han kunde inte för sitt liv – utan att överdriva precis det som var hans insats – få sina ben att röra på sig. Han stod och stirrade på Polisbilen som kom allt närmare med sirener och blåljus. De skulle se honom. De skulle ta honom. Han visste det. Och hans kropp visste det. Och hans samvete visste det. Han andades ut och förberedde sig på det oundvikliga. Bilen var nu i jämnhöjd med honom – men den stannade inte. Istället så svängde den upp på vägen mitt emot honom – som om de inte hade sett honom eller inte brydde sig. Den saken skulle säkert ändra sig fort – det var han övertygad om.

Till slut lyckades han återfå bruket av sina ben. Han gick – mycket fort – rakt fram in i Södra Ängby. Han tänkte inte vart han var på väg, inte vart han hade gått ifrån, allt han tänkte på var att han inte ville åka fast. Han ville inte hamna bakom lås och bom, dömd för att ha mördat en människa. Adrenalinet hade börjat försvinna ur hans kropp och nu såg han bara framför sig hur våldtäktsmannen hade mage att försöka be honom om nåd. Han förtjänade ingen nåd. Han fortsatte gå, snabbare och snabbare. Något blinkade till bakom honom. Var det en saftblandare? Han vände snabbt in på en mindre tvärgata. Polisen hade kanske insett sitt misstag och kommit efter honom?

Han gick fortfarande framåt utan att veta var. Kartan som han hade både på telefonen och på pappret hade han helt glömt bort. Han visste inte vart han var på väg knappt visste han vart han kommit ifrån. Hela hans kropp skakade och hans mage verkade ha försvunnit helt och hållet. Han var som ett huvud som flöt omkring i mörkret med en väska. Husen som omgav honom kändes identiska – han kunde inte skilja ett från ett annat och det enda han visste var att han var på väg jämsides. Till slut så stannade han. Ett hus skiljde sig från mängden. Det stod Pizzeria på det men verkade nästan vara helt övergivet. Han visste inte riktigt vad han skulle tro om det. På sidan så fanns ett daghem med en omgiven gård. Det blinkade åter till bakom honom och han började att gå på ett sätt han hoppades skulle ses som nonchalant eller i bästa fall trött. Det fanns ingenting att göra förutom att fortsätta gå, hoppas att polisen inte skulle ta honom. Han behövde hitta en alternativ väg – bort från där eventuella förföljare kunde hitta honom. Bort från bilvägarna, gå slumpmässigt! Tankarna virvlade i hans huvud, han hade svårt att fokusera. Offrets huvud när hans kula slog in i det genom nästan. Polisbilen som kändes nästan som den var bakom honom med sin saftblandare och nu en vibration vid hans lår. Vad hände här egentligen? Gatlyktorna sken starkt och lös upp omgivningen. Han stannade och försökte fokusera. Han insåg att det som vibrerade i fickan var hans mobiltelefon och slet upp den och tittade på skärmen. Det var Malin. Han tryckte på "acceptera" och lyfte telefonen till örat samtidigt som han såg sig om. Det fanns inte ett spår av någon förföljelse, gatan var helt tom.

"Tjenare Hampus" hörde han ur telefonens högtalare. Han tryckte bort samtalet och fann att handen skakade. Det vore vansinne att prata med Malin nu – hon skulle höra att något var fel. Hon var ju intelligent, det var hon som identifierat svagheten i honom som gjort att han tidigare inte skulle bry sig om brott. Han fann sig önskades att hon aldrig gjort det. Då skulle han inte vara här, inte göra den här uppoffringen. Det fanns bättre saker och göra på en söndag som att supa eller ligga i sängen och knulla en villig brud. Han suckade. Det var brottslingarnas fel. De kom undan och de skulle få betala priset. Det skulle han se till att de fick göra. Han skulle hitta fler, och han skulle se till att de fick betala för vad de gjort mot samhället och att han var tvungen att känna så här. Han tittade sig om än en gång. Gatan var fortfarande tom. Han stod intill en stentrappa som ledde ner för den kulle som Södra Ängby verkade stå på. Han gick långsamt ner för den. Om han var förföljd av en polisbil skulle det skaka av dem om han gick den här vägen. Trappan var mörk och dåligt upplyst, den verkade inte avsett för användning på den här delen av året. När han steg ned för det sista trappsteget så insåg han att han stod och såg ner på väg och bortom den låg vatten. Det här var en sjö – kanske rentav Mälaren. Måste vara det tänkte han. Den klaustrofobiska känsla som fördunklade hans sinne inne i Södra Ängby var som bortblåst. Han log och gick över vägen och tog sig ner för en liten brant som uppenbarligen användes som en inofficiell ingång till badplatsen.

Han gick längst stranden med den mjuka sanden under hans kängor och ställde sig till slut för att titta ut över vattnet. Hans beslut och färd var tagen. Han skulle – så länge han förmådde – att fortsätta den väg han slagit sig in på. Någonting annat var att ge upp och det kunde han inte tolerera. Han log för sig själv. Dessutom var det bättre att dömas för att ha dödat flera insekter än bara en. Straffet skulle säkert ändå bli desamma. Om de någonsin fick fast honom. Han behövde planera bättre, det insåg han nu. Och det skulle han göra. Men i några dagar åtminstone skulle han ligga lågt. Han behövde ändå fokusera på jobbet under den här veckan. Men sedan skulle han hitta ett nytt mål och då skulle han återigen hämnas ett oskyldigt offer.

Återigen så vibrerade det vid hans lår. Han tog fram mobiltelefonen och tittade på skärmen. Det var Malin igen. Han kunde prata med henne nu. Allt var ju trots allt okey för stunden. Han hade inte bråttom härifrån. Att slappna av med att samtala med en vän skulle bara göra honom gott.
Med en knapptryckning så accepterade han samtalet och lyfte luren mot örat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar