Kapitel 14

"Var uppmärksam på målet och omgivningen"
- Ur Grundläggande regler för skytte, Regel Nr 4.

15 November
Thorildsplan, Stockholm

Det var i ett dystert duggregn som den blåa tunnelbanevagnen lämnade tunneln och körde ut i det bleka ljuset som solen bemödade ge ifrån sig denna lördag. Det gnisslande ljudet från bromsarna mot det blöta spåret fick de få personer som stod på perrongen att höja volymen på sina musikspelare eller hålla för öronen. På helgerna var Thorildsplans Tunnelbanestation inte en speciellt upptagen plats vilket Hampus ansåg vara både en fördel och en nackdel. Han skulle visserligen sticka ut men det uppvägdes att det fanns färre som kunde lägga märke till honom. Dagen till ära hade han valt en klädsel som nästan skulle kunna uppfattas som normal. Han hade den svarta jackan med märkena som stolt förkunnade hans avsikter och i dess fickor låg handskar, balaclavan och – gömd i en av innerfickorna – hans Pistol 88. Hans avsikt var att spana på målets bostad och om tillfälle gavs döda honom. I värsta fall kunde han bara ringa på dörren och hoppas att målet var ensam hemma – så här tidigt på lördagskvällen skulle han antagligen inte vara någon annanstans. Om målet inte var i lägenheten så var det bara att försöka igen tills han var det.

Hampus steg ut ur tunnelbanevagnen så fort som dörrarna öppnade sig. Att stiga ut före andra hade stigit in var ett privilegium han utnyttjade och om de på andra sidan inte flyttade sig så fick de finna sig i att bli undanknuffade. Stod de i vägen så var det deras fel om de fick en hård stöt i sidan eller tappade balansen när han gick fram. Reglerna var klara och tydliga men inte nödvändiga att tänka på med en så här tom perrong. Han hade stått längst bak i tåget vilket innebar en lång sträcka att gå till den enda uppgången som tunnelbanestationen hade. Den var vackert dekorerad med en glad sol av trä på ena betongväggen. Hampus tog fram sin mobiltelefon och tog en bild på den och lade upp på Instagram med en käck titel och många filter tillagda och hoppades på åtminstone tio-femton likes på den bilden. Han lade ner telefonen igen och gick under stationens tak. Här var stationen än bättre utsmyckad med blått tegel som hade pixelgrafik från gamla spel med figurer från Mario, Pac Man och andra klassiker. Hampus kunde inte hjälpa det, han stod och tittade närmare på den kärlek och detaljrikedom som gått in i designen. Han undrade om eleverna på det närliggande gymnasiet förstod exakt hur briljant designen var och han tog upp telefonen igen. Det slutade med fyra nya bilder till hans instagramkonto. Kanske han rentav skulle få lite nya followers tack vare det här?


Han gick ner för den ramp som ledde till entréhallen och sedan förbi spärrarna. En kort blick på skylten avslöjade att han skulle svänga vänster, förbi pressbyrån och en rumänsk tiggare. Han undrade kort vad som skulle få de parasiterna att lämna landet istället för att sitta utanför varenda butik och tunnelbanestation och övervägde kort att vända sina vapen mot dem någon mörk kväll – men att vara fattig var inte ett brott – även om de gärna fick vara det någon annan stans än i hans stad. Han fann det inte ett dugg förvånande att till och med den rödgröna röran som påstod sig gilla dem tog i med hårdhandskarna mot dem. Ingen gillade tiggare, oavsett vilken sida den politiska skalan du stod på. Han fortsatte genom tunneln som även den var dekorerad med kakelliknande väggar även fast de här var i en röd färg som fick tunneln att se mörk ut. Inte ens lamporna lyckades lysa upp den nämnvärt. Han tyckte om den – allt skulle vara så öppet och ljust numera och här var en tunnel som kändes mörk och nästan lite kuslig trots att mörkret inte fallit utomhus ännu.

Han steg upp för de trappor som ledde ut till Bryggar-Annas täppa och gick förbi en make-up studio och ett litet kvartersfik upp till ett litet torg som var själva Thorildsplan, döpt efter skalden Thomas Thorild som var mest känd för ett roande litet verk vid namn "Om Qvinnokönets naturliga höghet" som argumenterade mot dåtidens stämmor om det manliga könets höga ställning och istället argumenterade kraftfullt att männen var odjur som sökte dominera varandra. Det var en teori som Hampus ansåg inte hade ändrat sig nämnvärt genom åren. Hans eget besök här var ett klart besök på det tänkte han. Passande att det skulle ske på just den här platsen.

Förutom att på något vis ha gett namn till Stadsdelen och Tunnelbanestationen så var Thorildsplan dock inte mycket att se på. I ena änden av torget, över gatan låg en sjaskig thairesturang som han tvekade att han skulle äta på om han så ens fick betalt. I huset som vätte mot själva torget låg en mäklarbyrå vilka säkerligen gjorde goda affärer på det attraktiva läget. Torget var dock mer en park där träd och några bänkar fanns, men både gräsmattorna och bänkarna var tomma. Närheten till Rålambshovsparken gjorde att dess enda syfte var att ge lite grönska till vad som annars närmast kunde beskrivas som en betongdjungel.


Hampus gick upp för Creutzgatan och tittade upp mot den gråa, trista himlen som tycktes bli mörkare för varje sekund. Han hade valt sin strategi med all hast – han skulle anlända på målets adress från andra hållet – och på väg därifrån vara noga med att gå lugnt och stilla så att han inte skulle sticka ut. Att springa på de här tomma gatorna skulle vara detsamma som att vilja bli sedd om han hade oturen att möta någon. Det innebar inte att han var orolig. Det hela skulle antagligen bli rätt enkelt. Gå till målets portuppgång, ringa på dörren och sedan skjuta när han öppnade. Han skulle stå lite åt sidan så att man inte skulle se honom från kikhålet. Det var enkelt och effektivt.

Hans enda fundering var vad han skulle göra ifall någon annan än målet öppnade dörren. Antingen fick han tvinga sig förbi vederbörande i jakt på sin måltavla eller handla i självförsvar beroende på hur situationen såg ut. Han kände sig lite tveksam. Hans förra operation hade planerats mer detaljerat än så här – nu hade han bara adressen och ett vapen. Behövde han egentligen mer än så?

Han svängde upp på Kristinebergsvägen och såg till att gå långsammare. Något inom honom sade att han gick för fort. Var han verkligen otålig att sätta igång – nej, sade han till sig själv – han var otålig att få det överstökat. Det var en naturlig känsla. Han var ingen kriminell person som tyckte om att skada folk men det var nödvändigt. Personen han skulle besöka hade bytt tre år av sitt liv mot någon annans. Blotta tanken gjorde honom arg och han log. Ilska var lätt att framkalla, till och med när man visste att man manipulerade sig själv för att bli arg. Hans ansikte kändes varmt och rött trots de kalla regndropparna som fortsatte falla från himlen, hans andhämtning blev snabbare och han fick helt plötsligt svårt att hålla händerna stilla.

Till vänster om honom på en stor innergård lekte några barn i skolåldern. Han stannade upp för att titta på dem. Precis som de flesta andra så hade han trevliga minnen om sin barndom och hur ens största bekymmer var om någon tagit spaden eller om man fick pannkaka till mat eller inte. Eller för den delen vad man skulle få i Julklapp. På den punkten hade han sällan haft någonting att klaga på och det var först i tonåren som han börjat be sina föräldrar ha lite fantasi. Att få den där dyra saken högst upp på önskelistan hade visserligen varit kul eftersom han visste vad han skulle få. Att däremot inte veta vad han skulle få hade varit mer värt eftersom mycket av hans familjs återtanke kring honom hade återspeglats där. Han suckade djupt och lutade sig mot husväggen. Hans familj var inte något han ville tänka på om han kunde undvika det.

Hans äldre bror hade flyttat till Norge och hamnat på något vänsterkollektiv och ville helst inte ha något med resten av familjen att göra tills dess att de "accepterat honom som han var" och han hade inte förklarat på vilket sätt familjen misslyckats på det området. Strax därefter hade hans mor och far separerat vilket hade kommit som en stor personlig chock för Hampus som haft upplevelsen att deras äktenskap var lyckligt. Han hade haft teorin om att de enbart varit ihop för hans och hans brors skull och nu när han nästan var vuxen och brodern utflugen så hade de gjort slut men till slut hade han fått veta att hans mor varit otrogen och det var därför som förhållandet gått i spillror då hans fader vägrat att förlåta en sådan handling. Hampus hade i väldigt starka ordalag tagit sin Faders sida vilket hade lett till att han inte alls hade någon kontakt med sin mamma. Hans pappa och han själv träffades ibland – som mest vid årets olika högtider – och samtalade mer som affärsbekanta än familj. Resten av familjen diskuterade dem inte.

Hans tankar flög iväg i en serie av barndomsminnen. Dels Han saknade den tiden då allt varit mindre komplicerat och föräldrarna hade alla svar och var den ultimata tryggheten. Den tiden var dock sedan länge över. Han var vuxen och ansvarsfull med egen lägenhet – visserligen betald av farsan men ändå hans – och ett job där han hade ansvar både för sitt arbete och för att hålla sig undan den här infernaliskt otrevlige The Boss vrede. Han kunde säkert ta över hennes jobb och göra jobbet både effektivare och trevligare. Hur svårt kunde det vara att dirigera personer att göra sina jobb?

Han upptäckte att han stod och log på krönet till Gyllenborggatan. Det kändes bra att stå här och veta att hans uppfostran lärt honom att inte ta skit och göra något åt det han ansåg var fel. Det var en sådan person som skulle utbringa rättvisa idag. Han gick in på Gyllenborgsgatan och skyddades därmed från regnets. Gatan var lång, smal och i lä. Detta gjorde att den såg mycket mörk ut. Hela gatan var fylld av parkerade bilar. Portuppgångar fanns på båda sidorna men gatan hade också små gräsmattor med träd till höger med ett fåtal källarplan där småföretag befann sig. Hans måltavla bodde långt upp på gatan, nästan intill Drottningsholmsvägen. Det skulle göra det lättare för honom att lämna området. Återigen kände han sig lite osäker på om det hade varit rätt val att försöka göra det här utan ordentlig planering. Han skakade bort tvivlen. Han var redo för det här – det hade han bevisat under sin förra operation. Världen hade en våldtäktsman mindre tack vare honom.



Hans kropp kändes nästan lite stel och hans otålighet tog nya höjder när kroppen fylldes med adrenalin. Hjärtat pumpade hårt i bröstet. Gyllenborgsgatan 5. Det var dags. Han log och kände efter så att pistolen satt där den skulle. Magasinet var fulladdat men han skulle bara behöva ett – kanske två skott. Det här skulle gå bra. Han kunde det här! Med några självsäkra steg som dolde den nervositet som fyllde hans kropp så gick han fram till porten. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för vad han skulle göra. Hans hand nuddade handtaget. Han skulle gå upp till målets våning, ringa på och sedan döda den satans polismördaren. Hans hand slöt sig om handtaget.

Dörren rörde sig inte, trots det tryck han applicerade för att öppna den. Kanske dörren öppnades åt andra hållet? Åter igen så rörde sig inte dörren. Vad var det egentligen för fel? Var den låst? Han kände efter genom att trycka försiktigt på dörren. Det kändes som om den var låst. Han tittade kring dörren efter ledtrådar som berättade för honom varför dörren var låst. Det var då han noterade den lilla, gråa plattan med siffror på väggen intill dörren. Det krävdes en portkod för att komma igenom dörren.

"Fan i helvete" svor han för sig själv. "Varför framgick det inte av kartan att det krävs portkod för att ta sig in på det här stället?" tänkte han utan att inse att portkoden just nu tjänade sitt syfte.
Han tittade sig omkring. Gatan var fortfarande tom på folk. Kanske det fanns en annan ingång som inte krävde en portkod? Han fortsatte att gå längst med gatan och såg en cementcirkel med låga väggar omgiven av gräs och några bänkar. Det var en fontän insåg Hampus, tyst inför vintern. Bakom den fanns det buskar och en gångväg och han tänkte att han kunde se vart gångvägen tog honom någonstans. Kanske det var hans väg in?
Innergården var stor och det såg ut som man kunde ta sig in genom de olika portarna på det viset så han gick långsamt framåt längst med vägen för att se vart den slutade. Vägen slutade intil ett staket – inte speciellt högt men ändå lite knepigt. Det fanns en dörr men den såg ut att kräva en nyckel och han skulle inte kunna klättra över det. Här skulle han inte kunna komma in. En återvändsgränd med andra ord. Han gick mot Lindhagensplan och svängde in på Lindhagensgatan. Han gick långsamt framåt och kände att det hela var lite av ett antiklimax. Varför kunde han inte kollat om stället hade portkod förut? Det var ju precis sådant som spaning var avsett att ta reda på. Han stannade till vid varje port som skulle kunna leda in till innergården. Det var inget värt – samtliga portar hade portkod. Till slut var han tillbaka på Gyllenborgsgatan igen och hade fortfarande ingen aning för hur han skulle ta sig förbi portkoden. Att invänta att någon som kunde koden var riskabelt.

"Kommer den jäveln undan på grund av en portkod?" undrade han desperat för sig själv. Det här var ju rent ut sagt löjligt. Han hade nu gått ett helt varv runt huset och stod återigen utanför måltavlans port. I desperation tog han fram sin mobiltelefon och öppnade webbläsaren. I Googles sökfält skrev han in "Portkod Gyllenborgsgatan" och började gå igenom resultaten. Fjärde resultatet var ett protokoll av något slag och han klickade in sig på det. Det var ifrån en bostadsrättsförening och där fanns det också en portkod som angavs som den nya för huset. Han höll tummen en sekund och slog sedan utan att andas in 4,6,9,1 på portkodsbrickan. Ingenting hände. Försiktigt tog han tag i porten och prövade den. Ett klick hördes från låset och porten gick upp med ett gnissel. Han var äntligen inne. Försiktigt så gick han längre in i den mörka porten och tryckte på knappen som tände lyset i porten. Lindström bodde på tredje våningen.



Med bestämda steg och med känslan av att nervositeten och adrenalinet återvände till hans ben så började han gå upp för trappan. Trots lyset i trappuppgången så kändes uppgången mörk och tyst och Hampus fick intrycket att det minskade ljuset utomhus smittade av sig inomhus. Försiktigt så grävde han i fickan och tog fram Balaclava och handskar. För att inte väcka uppmärksamhet så rullade han upp Balaclavan efter att han tagit på sig den så att den såg ut som en helt vanlig svart mössa. Om han mötte någon annan så ville han inte förvarna dem för vad som skulle komma att ske. Han passerade första våningen. Fortfarande mötte han inte någon och han öppnade jackan försiktigt. Det var tyst och stilla och han fortsatte upp. Andra våningen. Fortfarande inget som rörde sig eller något som lät. Tyst så sträckte han in handen i jackans innerficka och greppade tag om pistolens kolv samtidigt som han med andra handen drog ner Balaclavan över ansiktet. Ingen kunde nu känna igen honom ens om de visste vem han var. Halvvägs upp till tredje våningen fylldes trappuppgången av ett hemskt oljud. En dörr öppnades och av ljudet att döma kom det från våningarna ovanför. Han blev helt kall i magen. Om någon såg honom nu skulle de förstå att han inte hörde hemma i huset. Men tänk om det var hans måltavlas dörr som öppnats? Med fem dörrar per våning och fyra våningar i huset så hade han en chans på tio att rätt dörr var öppen. Kanske rentav en liknande chans att rätt person precis hade stigit ut i trapphuset. Det var värt risken tänkte han och tog de sista kliven och blickade ut över tredje våningen.

En av trapphusets dörrar var öppen och i dörröppningen stod en man – ett huvud längre än Hampus, håret var brunt, jämnt klippt och välvårdat med breda axlar - i en snygg och rätt så dyr kostym vänd in mot lägenheten. Kanske skulle han på middag någonstans? Hampus hjärta slog fort och han försökte titta på de andra dörrarna samtidigt som mannens rygg var vänd bort. Det kunde väl ändå inte vara hans måltavla. Han var ju propert klädd och skulle säkert på en viktig affärsmiddag – han kunde ibland själv klä sig på samma sätt. Mannen vände sig om och verkade först inte verka Hampus som stod på sista trappsteget. Han stängde dörren och rotade i sin ficka efter ett par nycklar som om han precis kommit på att dörren inte var låst.

Då kände Hampus igen honom. Fotot han sett hade varit gammalt och mannens hår hade varit rakad på bilden. Men det var ögonen som Hampus såg. Ögonen som utan känslor hade tittat rakt in i Polisens kamera, ögon som förklarat att de inte brydde sig om vad han gjort. Nu tittade de ut i trappuppgången med samma uttryck – att han inte brydde sig om vad han såg. Det ändrades fort, hans blick landade på Hampus och deras ögon möttes. Snabbt insåg Hampus att det var dags att agera och han drog fram sin pistol snabbare än vad han trodde var möjligt och gjorde mantelrörelse – målet agerade minst lika fort, vände sig om och slet upp dörren. Precis när målets hand vilade på insidans dörrhandtag så nådde Hampus finger avtryckaren. Dörren slog igen med rasande fart och utan att han var beredd på det så hördes en hög smäll från pistolen. Hampus sköt igen och igen men han insåg att hans tre kulor hade slagit in i dörren. Fort så sprang han fram och riktade pistolen mot låset samtidigt som han hörde dörrens lås klicka. Han tryckte av igen, öronen gjorde oerhört ont av påfrestningen från pistolens höga ljud.

Han försökte räkna skotten han placerade i låsmekanismen – han behövde några kvar för att döda målet med. När han skjutit tio skott mot låset så prövade han dörren. Den gick inte upp. Hampus svor högt; han hade inget val. Han var tvungen att låta den här brottslingen undkomma för stunden. En säkerhetsdörr kunde han helt enkelt inte ta sig igenom. Han satte snabbt tillbaka pistolen i innerfickan och gick ner för trappan så snabbt som han kunde utan att springa. Hans måltavla ringde säkert polisen just nu. När han passerade trapphuset och skylten som berättade vart personerna i huset bodde så rullade han upp Balaclavan och stoppade ner den i fickan. Varför, varför hade han blivit sedd innan måltavlan hade hunnit låsa dörren för!

När han svängde ut från Gyllenborgsgatan ut på Drottningholmsgatan så korsade en tanke hans huvud, en tanke som förklarade varför han misslyckats idag och varför han enbart skulle försöka hårdare nästa gång. Det var en tanke som fastnade i hans huvud och som fick honom att le när han snabbt gick mot Tunnelbanestationen. Fanskap händer!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar