Kapitel 16

"Det är inte arbetet som dödar en man, utan bekymren"
- Engelskt Ordspråk

21 November
Medborgarplatsen, Stockholm

Vad som förvånande Hampus mest när han väl tänkte tillbaka på de senaste tre veckornas händelser var hur det nästan hade blivit en rutin. Han visste inte om den rutinen skulle fortsätta i resten av hans liv eller hur den skulle ändras, men för tillfället var han nöjd med den. Den fungerade tillfredsställande och gjorde att hans liv hade lite stabilitet för en gångs skull, framför allt nu när han arbetat ikapp den ökade arbetsbördan som han dragits med under föregående vecka. Det fanns helt enkelt mer tid över åt att göra annat än att planera sina handlingar eller jobba. Han behövde inte ens jobba övertid längre och var det någonting som garanterades så var det att hans övertid skulle ge ett fint tillskott till kassan under löning. En försiktig bedömning var att han skulle få igen nästan hälften av vad hans vapen kostat vilket hade gjort honom munter. Om han satte in lite mer pengar nästföljande månader skulle hans sparkapital återigen vara där det en gång var och sedan yngla av sig lagom tills han behövde det igen.

Hittills hade The Boss inte nämnt något om att han skrivit upp sig för övertid vilket Hampus tog som ett tyst godkännande, trots hennes policy gällande just den saken. Förhoppningsvis ansåg hon inte det mödan värt att ta itu med ett väpnad uppror från hela arbetsplatsen eller så förstod hon hur hårt hon trängt honom när hon väntat en vecka med att säga att hon inte börjat referera personer till avdelningen. Han ansåg att det hade varit ett väldigt ruttet test – framför allt då hennes ansvar egentligen var att se till att avdelningen sköttes effektivt, inte att de anställda skulle utsättas för olika tester som kunde hota effektiviteten. Det var dock tur att han lärt sig att tänka på annat samtidigt som han gjorde rutinärenden för annars skulle han nog blivit galen på sitt jobb för länge sedan. Klockan hade precis slagit lite över fem och han avsåg att lämna lokalen så fort det nuvarande ärendet var klart. Var ingen mening med att låta det vänta – på måndag skulle det finnas mer arbete – det var han säker på.

Han skrev de sista raderna och skickade in arbetet. Skriva var något han var väldigt trött på. Han hade suttit med en miniräknare och kommit fram till att han varje dag i November hade skrivit åtminstone 1667 ord i sina olika projekt. Om han upprätthöll den takten skulle det hela till slut kunna bli en mindre roman – om än en väldigt tråkig sådan som avslöjade att han dödat en person och allvarligt skämt en annan. Han tog sin jacka, knuffade in kontorsstolen under skrivbordet så det inte skulle vara ivägen, stängde av datorn och lade den sedan försiktigt i väskans datorfodral.
"Dags att ta sig hem för att fortsätta med ett annat slags jobb"tänkte han under det att han gick igenom kontorslandskapet för att komma till dörren. Han noterade att han för en gångs skull var en av de få som gick tidigt och det innebar att han egentligen borde skynda sig – The Boss kunde få syn på honom och ge honom en extra uppgift och den skulle det i sådana fall vara omöjligt att få övertid för eftersom det då skulle anses vara en personlig tjänst. Han suckade inombords. Han gillade verkligen inte sin chef, men dessvärre gillade The Boss chefer henne. Hon hade inga favoriter, drev det hela som om det vore en kinesisk fabrik och var skoningslös effektiv. Att hon inte var populär med personalen var inget de brydde sig om så länge hon höll dem under kontroll.

En del av Hampus beundrade henne för just de egenskaperna. Det var ett bra exempel på hur en chef kunde vara bra – även om hennes känsla för rättvisa egentligen var hennes enda bra egenskap i deras ögon – utan att för den sakens skull vara omtyckt. Hon var respekterad bland de flesta på företaget, även dem som ville ha en bättre och kanske lite mer social chef. Hans fot landade officiellt utanför dörren och satte därför gränsen för när han skulle acceptera The Boss att ropa tillbaka honom. Jobb var jobb och fritid var fritid i hans mening. Kanske det var det som gjorde att han hade så mycket problem med att jobba hemifrån? Han kände sig jämt distraherad när han försökte göra det. Det blev en match i Counterstrike, läsa på Reddit eller delta i någon diskussion på Facebook men aldrig något jobb klart. Kanske det var för att han var avslappnad eller hade det en djupare orsak?
Det innebar dock inte att det skulle bli fritid när han kom hem – inte i hans mening. Hans handlingar hade blivit nästan som ett andra jobb och han var mycket angelägen om att inte misslyckas den här gången. Han skulle hitta en ny person som han kunde slå ut. En som förtjänade det men som inte fick vara Polismördare. Även om rubrikerna dött ut efter någon dag så trodde han att det skulle vara förenat med högre risker att gå efter den person han egentligen avsett. Dumt av honom att inte förutspå det men han var fortfarande ny på det här. När han väl kommit igång lite så kanske man kunde ta lite risker men att göra det nu skulle bara vara skapa problem.

Fatbursparken var redan mörk när hans steg tog honom ut genom dörren och ut i parken. Han undvek lamporna, en vana han lagt sig till. Man visste aldrig vem som tittade i ljuset, men i Stockholms Skuggor så tittade få och det avsåg han att ändra på.


21 November
Ulvsunda, Bromma

Det hade fått bli en kort middag. I enlighet med hans planer för hur en handling skulle gå till så skulle spaning ske på lördagen – att utföra handling samma dag var något han inte tänkte göra igen efter att ha lärt sig läxan förra gången – och det innebar att han hade hela veckan på sig att försöka hitta en ny person som skulle bli hans måltavla. Under veckan hade han dock inte ansträngt sig på den sidan. Den lätta och härliga känslan som fyllt honom efter att ha sett rubrikerna hade underligt nog inte inspirerat honom att arbeta hårdare på att hitta en ny kandidat. Därför satt han nu med enbart några korvar på en tallrik och slog upp fall på Lexbase. Han kunde inte söka efter brott på siten utan fick nöja sig med att sitta med en karta över Stockholm och se alla plupparna som markerade en dömd person. Det fanns några i hans kvarter men det var att ta en risk – någon kunde se honom gå in genom hans portkod efter dådet – men det var inget allvarligare än vad som kunde förlåtas – en misshandel av en flickvän här, lite skattebrott där. Han ville ha en riktigt ful fisk, någon som inte kunde förlåtas. Någon som samhället skulle klara sig bra utan.

Muspekaren flöt över Ropsten och över till Lidingö. Kanske han borde hjälpa till där Malin bodde. Trots allt så var det ju hennes snack om Bystander Effect som fått honom att inse att han var tvungen att göra något på egen hand. Det skulle vara passande och någonstans bland de många plupparna skulle det kanske finnas en riktigt elak jävel. Det fanns flera klickar i en stadsdel som hette Mosstorp och som fylldes av villor. Han klickade på en på måfå. Hampus Lundgren, 64, Skattebrott. Han skrattade till lite dels åt det identiska namnet, dels åt det faktum att den första han hittade på Lidingö var dömd för skattebrott. Han klickade på en annan i samma stadsdel. Helena Lovisa Andersdotter, 26, Skattebrott. Ännu en. Han klickade på den tredje. David Ulriksson, 42, Skattebrott. Det här började ju bli fånigt. Bara för att se vem den fjärde klicken var – och om det också var Skattebrott – så klickade han på den. 

Den resulterande listan var lång. Misshandel, Mordförsök, Vapenbrott, Övergrepp i Rättssak. Han hade åkt dit för det mesta mer än en gång och hade tydligen dömts för allt vid ett och samma tillfälle och därmed fått samhällets ökända straffrabatt. Personen ifråga hette Ragnar Johansson, 41 år och i domen noterades det att allt hade gjorts åt ett kriminellt gäng. Advokaten hade lyckats få domen för hela rabaldret att bli fem år som han avtjänat utan anmärkning med en kommentar att en person som ville bli torped och inte lyckats döda någon knappast skulle försöka igen i yrket. Hampus blev lite illa till mods när han läste hela domen. Den här personen kändes lite som hans motsvarighet inom det kriminella. Istället för att läsa vidare på universitet hade han sökt sig till brottet för att – som han själv sade få utlopp för sin aggressivitet. Han undrade hur detta hade hanterats i fängelset där det inte direkt fanns många sätt att få utlopp för den på det sätt han uppenbarligen ville.

Här hade han en bra måltavla. Han skrev ner adressen på kartan. Han skulle dit och spana i morgon då han numera visste att kartor inte gick att lita på. Det hela låg även nära Malins lägenhet. Kanske han skulle ringa henne och bjuda in sig på filmkväll efteråt? Då skulle han kunna säga att han bara var på promenad om någon undrade? Det var en bra täckmantel tänkte han och sträckte sig efter telefonen. Det skulle bli en mycket trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar