Kapitel 18

"Ingen vila till natten, för i gryningen går vi till strid!"
- Ur Gott Mitt Uns av Sabaton

23 November
Mosstorp, Lidingö

"Som en tumregel; försök aldrig sova innan du ska göra någonting intressant" tänkte Hampus när han hoppade av Buss 291 vid Larsbergs Station strax efter klockan halv två på natten. Han hade försökt sova efter sitt besök hos Malin och planeringsrundan därefter men funnit det omöjligt. Till slut, framåt elva på kvällen hade han gett upp, bytt till sina svarta BDU Byxor, laddat vapnets magasin, slängt ner allt i väskan och gett sig iväg. Han var egentligen inte så mycket angelägen om att döda brottslingen, gängmedlemmen som orsakat andra så mycket lidande som att få det hela gjort. Hans nervositet var inte baserad på att han såg fram emot det han skulle göra men det hindrade honom inte från att vara spänd. Han var dock inte lika nervös över att någonting skulle gå fel. Vid det här laget ansåg han sig vara förberedd på de problem som han hittills stött på. Visserligen hade han fortfarande inte skaffat hörselskydd för att skydda öronen från ljudet från vapnet men såvida han inte köpte aktiva hörselkåpor så skulle han inte kunna höra något när han hade dem på sig och sådant ansåg han viktigt. Alla sinnen behövde vara på helspänn. Då ansåg han det mycket viktigare att han kunde höra om det sades något, eller om någon var på väg eller liknande.

Larsbergs Station såg annorlunda ut i det nästan kompakta mörker som täckte himlen med hjälp av de gråa Novembermolnen. Vid byggarbetsplatsen hade lamporna släckts och gatlamporna var den ensamma ljuskällan förutom enskilda lampor i fönstren hos lägenheterna i Högberga. Hampus var ensam ute, det verkade inte ens finnas några festande ungdomar på väg till eller från någon fest, något Hampus fann lite underligt. Bussen hade visserligen hade sin beskärda del av personer på väg hem från olika fester men få av dessa hade stigit av i Larsberg. Han spanade ut över den tomma gatan. Det var dags att sätta igång så att han kunde komma hem och kanske få sova lite efter det här. Han tittade mot det höga huset som markerade orten och tänkte på Malin och vad hon gjorde just nu. Kanske sov hon, kanske var hon ute med sina vänner. Kanske till och med hade något ragg hos sig? Han gillade inte riktigt den tanken, Malin var en på tok för bra tjej för att nedlåta sig till den sortens drägg man kunde hitta på krogen. Hon sov nog antagligen avgjorde han. Det var dags att tänka på det som han var där för att göra, inte något som inte hade med saken att göra. Fokusera!

Han gick långsamt ner längst vägen som ledde till skolgården. Han behövde gå förbi den och sedan via gångvägen till Fågelvägarna som han i sitt stilla sinne döpt dem till. Färdvägen var redan memorerad men om det inte skulle hjälpa så hade han satt fast sin telefon i ett sportfäste på handleden. Den skulle visa honom vägen om hans minne svek honom. Han hade till och med lagt till punkter för att enkelt och effektivt kunna navigera genom skogen. Självsäkerheten fyllde honom, målet var på plats och han var på väg med automatkarbin och pistol för att se till att den enda plats den kriminella skulle till efter sitt hem var bårhus och kyrkogård. Vem skulle sakna en sådan belastning på samhället?

Gångvägen var väl upplyst och lika tom som de andra delarna av hans väg hittills varit. Det kändes nästan lite kusligt, som om han vore den sista mannen på Jorden. Var det så att alla som bodde här sov? Han önskade att han tillåtit sig lite musik men det skulle bara ge samma effekt som ett par hörselskydd och därför fick det vänta tills hemvägen då han inte längre skulle behöva alla sina sinnen och kunde kosta på sig att halvsova till lite rockmusik.

Han spetsade öronen. Var det bara han som inbillade sig eller var det musik han hörde någonstans? Gångvägen närmaste sig slutet och han kunde redan se nästa väg framför sig, men inget som avslöjade vart det konstiga ljudet kom ifrån. Han var övertygad om att han hörde musik nu, det kändes som det blev starkare för varje steg han tog. Det var inte längre det bakgrundsbrus som det varit för några steg sedan då han enbart hört en sångröst lägre än tystnaden som fyllde luften kring honom. Nu kunde han också tydligt höra basen tillsammans med skratt och rop. Han svängde upp på gatan och såg genast anledningen. Vid ett av husen, nästan vid korsningen på Tranvägen var det fest och trots den kyliga luften kunde han se flera öppna fönster och ungdomar som stod både i och utanför huset. Eftersom han själv varit tonåring så visste han att huset skulle vara fyllt av rökande, drickande och tafsande ungar som antagligen skulle ångra hälften dagen efter. I alla händelser skulle föräldrarna ångra att de lämnat huset tänkte han roat. Festen var i fullt swing och han tvivlade på att de skulle notera honom utöver möjligen att ropa några hälsningar på det sätt tonåringar gjorde när de inte ännu fått kontroll över sin fylla och när han hörde det klassiska "opa Gangnam style" ropas ut av festens samtliga deltagare så insåg han att de skulle ha ögonen enbart för den galna dansen och varandra, inte för en förbipasserande på gatan.

Det passade honom utmärkt men det kom med insikten att han skulle vara tvungen att ta festen i beaktande när han utförde sin handling. Kanske skulle de höra skotten, kanske inte. Han kunde alltid hoppas på att det hela skulle ursäktas som smällare eller fyrverkerier. Det var väl inte speciellt många som visste hur eldvapen egentligen lät – allt de flesta visste var vad som de sett på bio och det var som Hampus själv noterat inte alls likt verkligheten. När han gick förbi så dansande de fortfarande men till "Gentleman" vilket fick Hampus att le ironiskt. Sången var en parodi och musikvideon gestaltade en person som var långt ifrån titeln anspelade. De personer han kunde se betedde sig närmare musikvideon än titeln vilket inte var förvånande med tanke på alla de tomma flaskor och burkar som stod på altanens räcke och liggandes på gräsmattan.

Den som skulle behöva städa upp allt det där skulle det vara synd om. Några killarna på verandan vinkade vänligt åt honom och han vinkade tillbaka och noterade att de sedan genast vände uppmärksamheten mot tjejerna de stod och snackade med. Kanske hade de förhoppningen att förlora oskulden under kvällen – även fast de själva till sina polare sade sig haft tiotals partners – Hampus visste exakt hur det brukade gå till och längtade inte tillbaka. Han hade själv varit i situationerna där man bjudit på drinkar, cigg och uppmärksamhet och ändå inte fått av trosorna på en brud. Sådant agerande var helt enkelt oschysst och nu när han var äldre visste han vad man skulle satsa på och det behövde inte kosta pengar för den delen. Allt som behövdes var självförtroende och lite vita lögner.

Han svängde in på Trangatan och försökte skaka av sig tankarna. De var bara i vägen, framför allt nu när han hade viktigare saker för sig än lite fitta. Ryggsäcken kändes tyngre på hans axlar men han kunde inte avgöra om han var tröttare eller om den helt enkelt fick vara en fysisk representation av stundens allvar. Skogen låg mindre än hundra meter framför honom och husen på båda sidor vägen var tysta och nedsläckta. Han hade lyckats ta sig så långt utan upptäckt och inne i skogen skulle han knappast bli det. Det var inte troligt att någon skulle vara där inne så här på natten. Han tog ett andetag – han ogillade skogar om nätter precis lika mycket som alla andra han kände till. Bristen på ljus och det faktum att det var lätt att bli desorienterad gjorde att navigera i skog kunde vara lite knepigt. Han tänkte inte ens försöka – hans hjälpmedel var mobiltelefonen i sitt sportfäste.

När han kommit femtio meter in i skogen och inte längre såg husen så stannade han upp. Faktum var att han inte såg speciellt mycket alls förutom skuggorna av trädstammarna och mörkret mellan dem. Att se vart han satte fötterna var helt plötsligt omöjligt. Han krängde av sig väskan och lade den på marken, böjde sig ner och öppnade den. Hans fingrar gled över rälsen på automatkarbinens handskydd och han kände sig fram till lampan som satt fäst där. Med en knapptryckning slog han på den. Det plötsliga och starka skenet från lampan bländade honom och det tog några sekunder innan han återfick bruket av sin syn. Han lyfte upp bältet och spände på sig det i skenet från lampan tillsammans med hölstret och pistolen. Jackan försvann ner i väskan och hans bara armar fick snabbt gåshud av kylan. Med ett leende tog han på sig jackan med märkena som förkunnade att han gjorde dåliga saker med dåliga människor och slutligen balaclavan, knäskydden och handskarna.

Hans högerhand tog tag i automatkarbinens pistolgrepp och lyfte upp den samtidigt som han hängde vapenremmen kring sin hals och spände åt den så att den skulle sitta närmare kroppen. Nu kände han sig redo att utföra sin uppgift.

"Jag är faran som lurar i natten" sade han tyst till sig själv, ett minne från barndomens Disneydags som flöt upp i hans bakhuvud och kändes passande i situationen. Han kontrollerade att vapnet var säkrat och att det inbyggda siktet var uppfällt. Efter hans första erfarenhet med vapnet så hade han monterat av kikarsiktet, övertygad om att det var någon felinställning dem emellan som gjorde att han inte hade träffat och han hade inte expertisen att ordna den saken. Som tur hade vapnet två inbyggda sikten, ringar som man skulle matcha med varandra för att på så sätt träffa sitt mål. De saknade dessutom förstoring vilket skulle vara en fördel om han skulle behöva gå in i huset. Det var dags att börja gå. Han släppte vapnets frongrepp och vred på sportfästet för telefonen så att han skulle kunna se på den utan att ändra grepp på vapnet. Sedan började han sakta gå framåt, orolig för att någon skulle se eller höra honom om han gick för snabbt. Han hade redan accepterat att ficklampan antagligen skulle göra att han syntes men vilken person som helst som befann sig i den här terrängen om natten skulle antagligen vilja ha ficklampa och ljuset skulle förhoppningsvis försjunka vapnet i skuggor och därmed göra det osynligt. Det var en hel del chansning i hans planering för operationen men det gick inte att undvika. Han fick lita på att tiden på dygnet gjorde att det inte skulle finnas någon som var vaken om de i husen nu kunde se så här djupt in i skogen.

Det kändes som en evighet att ta sig fram, trots att han visste att skogen inte ens var några hundra meter djup. Mörkret förvrängde allt och även om ficklampan hindrade honom från att snubbla över grenar och ojämna höjder så var det en långsam och knepig färd genom skogen. Han hade trott att dungarna i Blackeberg hade varit svåra att ta sig igenom, men där hade han haft mycket hjälp från kringliggande gatlyktor, något som inte fanns här. Skulle han inte haft lampan skulle det varit omöjligt för honom och hitta och han skulle antagligen ha ramlat flera gånger. Hans kängor slog i stenar, pinnar och rötter – det var omöjligt att undvika varenda liten pryl och pinal. Tyst svor han för sig själv och önskade att han bott i ett land utan mörker, en tanke som han direkt ångrade. Utan mörker skulle det här varit ännu svårare. Mörkret var hans hjälpmedel men inte hans vän, en tanke som förstärktes när hans fot träffade ännu en rot som vapnets ficklampa missat. Han började svepa med vapnet fram och tillbaka i ett försök att hitta det hade missade och då gick det bättre. Han ville dock inte försöka sig på omaket att sticka från platsen genom skogen. Det fick bli plan H – H som i "Nu har allt gått åt helvete". Om han inte hade väckt för mycket uppmärksamhet så kunde han dra via gatorna – om han bara gick normalt skulle säkert ingen anse ännu en nattvandrade person som någonting konstigt.

En snabb titt på telefonen visade att han var nästan precis rätt – han stod nu ovanpå den sista hållpunkten han programmerat in i kartan. Då var det bara hundra meter kvar till deras staket. Hjärtat bultade i bröstet. Han var mycket nära sitt mål nu och det skulle inte behövas så mycket till innan han var där. Han gick lite fortare, angelägen att snart se huset och innan han visste ordet av slog hans känga rakt in i en sten. Han ville svära men avhöll sig – det vore inte bra om någon hörde honom – och istället återgick han till den tidigare takten. Det fungerade bättre, med försiktiga steg som gjorde att han undvek fler missöden med olika föremål på marken. Framför honom avtecknade sig en rad med hus, nedsläckta men gatlyktorna avslöjade deras profiler och Hampus hade inte svårt att se vilket hus som var hans destination. Det var lite större än grannhusen och hade dessutom en upplyst swimmingpool vilket var en ovanlig syn i November. Det innebar att poolen var uppvärmd vilket i sin tur innebar att ägaren hade pengar – få personer hade råd att värma upp en bassäng med några tusen liter vatten om hösten eller vintern.

Han undrade egentligen hur mycket en brottslig bana betalade om man hade råd med något sådant, det var trots allt en driftskostnad och inte bara en engångskostnad också. Han stängde av ficklampan, den behövdes inte längre då bakgården var upplyst av det överblivna skenet från gatlamporna. Han tittade på staketet och försökte avgöra var han bäst kunde passera det. Det fanns ingen grind mot skogen men det var inte högre än ett vanligt trädgårdsstaket och borde därför inte vara något speciellt bekymmer att ta sig förbi. Han släppte automatkarbinen och lät den hänga i sin rem över kroppen samtidigt som han tog sats och snabbt svängde sig över staketet med först det ena benet och sedan det andra. Samtidigt som första foten tog mark så hörde han ett lågt, ritchande ljud och kände sig helt plötsligt lite kallare mellan benen. Hans andra fot tog mark och han höjde vapnet mot huset för att se om någon märkt att han hoppat över staketet. Huset låg fortfarande tyst och stilla. Oroad över ljudet han hört och den nya ventilationen han märkte så sänkte Hampus vänster hand för att känna efter. Det var som han befarade. De nästan nya, svarta BDU Byxorna som han inhandlat för precis den här sortens saker hade spruckit i grenen och öppnat ett några centimeter stort hål som avslöjade hans underkläder. -



Hampus brydde sig inte nämnvärt, han hade inte tid så länge som byxorna faktiskt stannade på hans kropp. Hjärtat bultade fortfarande och hans sinnen var på helspänn. Än så länge hade det hela gott bra trots missen med byxorna. Han fick väl helt enkelt köpa nya – kanske rentav ett dyrare och bättre par den här gången. Försiktigt rörde han sig fram mot huset och den bakre ingången. Dörren var helt inglasad vilket Hampus antog passade med stilen på resten av verandan men det var inte ett säkert system på något sätt. Hans mål måste varit övertygad om att han inte skulle få besök av någon som honom, annars kanske det hade suttit galler för fönstren. Han sträckte ut armen och kände efter. Dörren var låst. Han tänkte efter i ungefär en sekund innan han vände sitt vapen bakofram och med kolven slog ett stort hål i det övre fönstret. Sedan sträckte han ut handen, tog tag i låskolven och vred om utan att se den lilla klisterlappen som varnade att huset var larmat. Sedan grep han tag om handtaget och öppnade försiktigt dörren.

Den inglasade verandan var sparsamt dekorerad med några solstolar och ett trägolv. Det kändes nästan som ett växthus vilket kanske var hela idén tänkte Hampus när han tog sig förbi den och till den lilla träliknande dörren som ledde in i huset. Här fanns det inte ett lås och det var enkelt att vrida på handtaget så att han skulle komma in i huset. Persiennerna var inte neddragna och Hampus kunde därför lätt navigera sig i vardagsrummet med hjälp av ljuset från gatorna och garaget. Det var ett modernt vardagsrum med en stor TV i ena hörnet dit en Bluerayspelare och ett Playstation 4 var kopplat. Bokhyllan var lite mera klassisk, gjord av trä och fylld med böcker som säkerligen var mycket tråkiga. Det såg inte ut som en brottsling bodde här – snarare en helt vanlig familj. Han skakade av sig tanken. Om man kunde se på lägenheten att där bodde en brottsling så skulle Polisen knappast ha problem att gripa alla kriminella svin – det skulle bara varit att ta en ordentlig titt på hur de bodde.

Eftersom huset var tyst och nedsläkt anade Hampus att hans motståndare låg och sov. Det passade honom utmärkt och skulle antagligen vara smärtfritt för hans måltavla tills dess att han fick ett samtal med djävulen om sina synder och därefter ett ordentligt straff i resten av evigheten. Även om Hampus inte betraktade sig som kristen så lockades han av tanken på ett liv efter döden, att man i döden behandlades efter hur man levt sitt liv. Han tittade runt omkring sig. Lägenheten var varm och han började svettas innanför Balaclavan. Det var dags att hitta målet och göra slut på honom.
Han tittade sig omkring och såg en trappa som antagligen ledde upp till en övervåning. Det var där som sovrummet fanns på de flesta villor. Säkerligen var detta inte ett undantag. Trappan låg i skugga och var mycket mörkare än resten av lägenheten.

När hans känga nådde det första trappsteget så sträckte han fram vänsterhanden från frontgreppet och slog på ficklampan igen. Skulle målet vara vaken så skulle det blända honom. Försiktigt gick han upp för trappan och förbannade för sig själv varenda knak och knarr som det ljusa träet gav ifrån sig. Efter vad som kändes som en evighet var han uppe på övervåningen. Det fanns flera dörrar här och samtliga var stängda. Han öppnade den närmaste men den visade sig enbart innehålla ett badrum. Kall luft strömmade mot honom inifrån det vilket fick Hampus att misstänka att rummet innehöll en ventil eller annan direktventilation som släppte in luft utifrån. Försiktigt så stängde han dörren igen och gick vidare i hallen. Det var en mycket underlig känsla att befinna sig i någons hus utan att vara inbjuden till det. Nästan dörr var försedd med en blå skylt gjord i trä som förkunnade att det var Eriks rum. Hans måltavla hette inte Erik, så Hampus gick långsamt förbi rummet och stod inför den sista dörren i hallen. Han övervägde hur han skulle ta sig vidare. Han var övertygad om att detta var ett sovrum. Frågan var bara om han skulle sparka in dörren och rusa in med höjt vapen vilket antagligen var klokast om någon var vaken eller om han skulle smyga sig in vilket kunde skapa problem om personen var förberedd. Han bestämde sig för att sparka in dörren. Var målet vaket skulle det skapa ett chockelement och var de inte det skulle det förvirra målavlan länge nog för att han skulle kunna identifiera och skjuta utan att bli störd. Han räknade tyst ner för sig själv.
"Tre. Två. Ett. Nu"

I efterhand så hade Hampus nästan inga minnesbilder av hur det gick till eller hur det kändes när han stormade sovrummet. Han var så nervös så att han skulle kunnat kräkas, hans kropp så fylld av adrenalin att han inte kände någon av sina kroppsdelar, hans avtryckarfinger fokuserat på avtryckaren. Det kändes som det tog en evighet för dörren att gå upp, och lampan lyste upp två personer som satt upp i sängen. De var båda helt klart vakna och den ena personen, en kvinna höll i en mobiltelefon. Båda kisade mot det skarpa ljuset som precis kommit in i deras sovrum. Hampus visste under en sekund inte vad han skulle göra, hans hjärna tom på tankar. Han undrade för en sekund varför han stod i ett sovrum och höll ett vapen mot ett nyvaket par. Mannen som hade långt, tjockt hår med fler grå och vita hårstrån än vad brukligt för hans ålder, hans mage och bröst påverkad av för mycket öl och en blick som verkade penetrera Hampus Balaklava satte sig upp lite mer i sängen.

"Vem fan jobbar du för" ropade mannen med en kontrollerad och djup röst. "Mike lovade att lämna mig ifred mot att jag inte lade mig i eller golade. Jag har hållit min del av avtalet."
"Jag jobbar inte för någon" svarade Hampus defensivt och lite förvånat. "Man kan säga att jag är frilans och är här av mina egna skäl.
"Lämna oss ifred" skrek kvinnan gällt. Telefonen fanns inte längre vid hennes öra. "Stick från vårt hus! Där är dörren. Det är bara att gå därifrån du kom."
Hampus bet sig i underläppen. Vem var hon som trodde att hon kunde ge honom order? Hon skulle visserligen klara livhanken – han skulle inte skada en oskyldig – men det hindrade honom inte från att störa sig på henne. Hon stirrade argt och självsäkert på honom, hennes bara bröst en klar distraktion från vad han egentligen borde titta på.
"Du ska sitta där och bara vara tyst. Din pojkvän har begått en hel del dumheter i sitt liv." svarade Hampus och lyfte demonstrativt vapnet så att pipan pekade rakt mot mannens ansikte.
"Det är det ingen som förnekar" svarade mannen lugnt – så lugnt så att Hampus sänkte karbinen. "Men jag har försökt göra det bästa av den nya chans jag fått med min familj. Jag är ren och vit. Har varit det sedan jag kom ut. Jag svär. Jag är inte ett hot mot er verksamhet. Snälla, skada inte min familj. Jag ber dig. "

Hampus fnyste. Trodde verkligen det kriminella svinet att han skulle lyssna på honom?
"Och vad tror du dina offer tänker om vad du gjort. Om hur du gjorde gatan osäker och folk rädda för din blotta närvaro. Och vad tror de tänker om de skador somliga av dem fortfarande har?"
"Jag vet inte varifrån du fått din information, grabben men ingen av dem jag skadade fick men för livet. Det är inte så man skrämmer folk. Man måste ha något att förlora för att bli rädd och en person som skadas för livet förlorar den saken. De blir bara beslutsamma och beslutsamhet är ett problem. Det är en läxa du kommer behöva lära dig i den här branschen." Mannen spottade ner i en askopp. "Är du smart så drar du nu och tänker över vad jag sagt."
Hampus finger klämde kring avtryckaren. Han skulle ta mannens tips på allvar. Han skulle visa beslutsamhet. Men först skadade det inte att ge mannen lite sinnesro innan han visade vad han tyckte om att mannen ansåg att det han gjort inte var så farligt bara för att ingen blivit allvarligt skadad.
"Jag lovar på heder och samvete att jag inte ska skada din familj" sade han och tittade rakt in i mannens ögon. Hans måltavla slappnade märkbart av och hans mun började forma sig till ett leende när automatkarbinen small till och en .22LR kula flög rakt in i det begynnande leendet bakom läppen. Hampus öron gjorde redan ont – ljudets effekt hade förstärkts av det lilla sovrummet men han tryckte på avtryckaren en gång till och den andra kulan hamnade strax ovanför mannens högra öga. Mannen sjönk genast ihop i sängen, Blod skvätte över de vita sängkläderna och över kvinnan intill som skrek högt och gällt. Hampus behövde inte trycka på avtryckaren en tredje gång – hans måltavla var död och hans högra hand redan upptagen med att massera sin öronlob efter den kombinerade smärtan av skotten och det höga skriken från kvinnan. Hans jobb var klart. Allt som återstod var att hålla löftet till den döda mannen och ta sig ifrån huset. Fort så vände han sig om och hoppade ner för trappan två trappsteg i taget, hans kängor skapade dova dunsar för varje trappsteg han passerade. Automatkarbinen slog mot hans bröst för varje steg han tog och han rusade genom vardagsrummet, öppnade dörren ut mot altanen och sprang ut.

Ljudet av sirener fyllde hans öron.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar