Kapitel 2

"Den som går till domstolen mister ofta en oxe för att vinna en katt"
- Rumänskt Ordspråk

2 November
Ulvsunda, Bromma


Hampus Petterson, 22 år från Bromma i Stockholm lutade sig tillbaka i stolen. Hans långa blonda hår låg slängt över stolsryggen, hans ansiktsdrag var trötta och hans ögon hade påsar under dem. Hade en person tittat in genom fönstret just då är det inte säkert att de registrerat att där satt en person, hans korta längd gjorde att stolen nästan dolde honom helt. Hans långa armar fingrade på datorns tangentbord men de rörde sig inte.

Klockan var nästan elva på förmiddagen och han hade fyra timmar tidigare ringt The Boss och sjukskrivit sig mot löfte att han skulle fortsätta sin planering hemma. I själva verket hade det inte blivit mycket till planering – han ansåg att det fanns viktigare saker att göra än något han tyckte sig kunna göra i sömnen. Just sömn hade det inte blivit mycket av. Efter en nattmacka hade han gått raka vägen i säng och försökt glömma bort vad det var han bevittnat under kvällen. Det hade inte gått bra.

Hans drömmar hade varit fyllda av offrets blick när hon förstått att han inte tänkte ingripa – kanske inte ens brydde sig och den sexiga, vickande rumpan som tillhörde en kriminell person, en rånare. Han skämdes för att han fortfarande fann sig attraherad till henne. Hon hade fört sig med samma sorts säkerhet som kommer av när en person är övertygad över att det inte finns någonting som kommer hindra en vad man företar sig.

Så därför satt han här och läste rapporter. Rapporter över brott, rapporter från domstolar, rapporter om hur offren ofta återupplevde brotten långt efteråt i sina egna minnen och hjärnor. Att bli hotad och avkrävd sina ägodelar var helt enkelt inte någonting som människan var skapad för – den är ett socialt djur. Inte ens att se gärningsmannen i domstol brukade hjälpa. Och hade han inte så sent som igår läst en rubrik om en våldtäktsman som blivit friad i domstol? Han gick in på tidningens hemsida och letade upp artikeln. Den var flera sidor lång med intervjuer med juridiska experter och politiker – somliga ansåg att rätten borde fällt istället för att fria men faktum kvarstod att rätten hade enhälligt beslutat sig för att inget brott kunde bevisas.

Han fnyste. Bara för att det inte kunde bevisas så innebar det väl ändå inte att det inte hade skett? Han gick in på Flashback och avdelningen om brott och straff. Fallet hade en lång tråd på flera hundra sidor. Han gjorde en sökning och hittade snabbt det han letade efter. Domen hade givetvis laddats upp av en användare som var av åsikten att hovrätten dömt korrekt – många uttryckte åsikten att eftersom hovrätten friat så hade kvinnan hittat på allt för att få skadestånd. Han högerklickade och laddade ner domen till sin dator.

Han blundade, mest för att slippa få en massa ljus i ögonen och då han hennes ögon för sin inre blick, som en biograf innanför ögonlocken. Ögonen som bad honom tyst att göra någonting. Hon hade inte varit för stolt för att be om hjälp, hon hade vetat att hon satt bredvid en man som kunde få saker gjorda. Hon skulle varit tacksam om han hade ingripit. Kanske det hade räckt med några ord, en markering. Rånaren hade även hon varit ung. Istället hade han suttit där och svikit sin plikt som en medlem av det manliga könet och samhället i stort.

Var det inte hans roll i samhället att skydda kvinnor och barn? Tanken var inte ny. Den hade återkommit till honom flera gånger under dagen. Kanske skulle han ringa polisen? Men vad skulle det göra för nytta. Tjejen skulle kanske hamna på Efterlyst och alla skulle se honom sitta där som ett fån när ett brott begicks. Han visste exakt vad de elaka tungorna på Efterlysts Facebooksida skulle skriva om honom när den saken visades där. Dessutom kanske inte offret ville hjälpa till. Det verkade som om hon hade känt sin rånare.

Tankarna virvlade runt och han hade svårt att hålla reda på hur de snurrade. Han öppnade sina ögon och öppnade ett nytt dokument där han skrev ner allt han kunde registrera om brottet. Det tog honom bara några minuter att inse att rånaren aldrig skulle möta sitt straff för den här gärningen. Det skulle inte gå att hitta henne. Även om det fanns kameror i tunnelbanevagnen så var det inte säkert att någon skulle vilja identifiera gärningskvinnan eller ens att Polisen skulle bry sig. Återvändsgränd. Mest för att ha någonting att göra så öppnade han domen och började läsa. Han noterade att både offrets och gärningsmannens adress återgavs i toppen av dokumentet.



Det hela var i det hela sammantaget en tragisk historia. Det hade börjat på en firmafest där den tilltalade hade börjat med att komma med skamliga förslag till alla och envar. Det var många vittnesmål som förklarade att han förklarat sig villig att följa med i princip vem som helst hem efter att han styrkt sig med en rätt stor mängd alkohol. Till slut var det en hel del personer som blev irriterade på honom. Personen ifråga påstod sig ha förstått att han agerat felaktigt och skulle gå till ett rum med en soffa för att vila sig, bli av med ruset och därefter lämna festen. Någon gång senare, oklart när gick målsägande in i lokalen och lade sig på samma soffa enligt uppgift ovetandes att den var upptagen.

Den tilltalade tolkade detta som en självklar invit och agerade därefter. Det hela beskrevs noterade Hampus i facktermer. Den tilltalade hade ”haft samlag både oralt och vaginalt” och målsägaren ansåg att hon sagt nej klart och tydligt vilket den tilltalade ansåg inte vara ärligt menat eftersom han haft tidigare erfarenheter med damer som sagt nej under sexuella akter. Han ansåg att enligt hans rikliga erfarenhet så innebar det inte någonting alls, bara något tjejer sade. Efteråt hade målsägaren sprungit ut ur lokalen och enligt vittnen ”sett stressad ut” och vägrat svara. Målsägaren hade åkt direkt till polisstationen i Taxi och anmält händelsen.

I det stora hela ansågs inte fallet speciellt komplicerat noterade Hampus när han gick igenom detaljerna. Ord stod egentligen mot ord och sådant var alltid komplicerat. Tingsrätten hade valt att gå på den målsägandes linje och dömt till ansvar. Straffet blev sju månaders fängelse och ett skadestånd på 25 000 kr för sveda och värk med motiveringen att den tilltalade agerat hänsynslöst.

I sin överklagan till Hovrätten hade den tilltalade motiverat att det var välkänt att han låg i rummet och vad hans ambitioner på festen just då ansågs vara. Följaktligen skulle blotta akten att gå in i rummet vara samtycke och han ansåg sitt samvete vara rent och visade ingen som helst ånger över situationen. För att komplicera situationen ytterligare fanns det även en rad med vittnesmål som styrkte hans historia. Hovrätten hade förvånande nog gått på hans linje vilket hade lett till en offentlig debatt som rasat de senaste veckorna med experter, demonstrationer och bloggande i mängder.

Hampus stängde ner dokumentet. Han orkade verkligen inte läsa mer. Han blev trött. Samhället hade svikit även de som polisanmälde. Tingsrätten verkade ha haft lite vett i alla fall men sedan hade Hovrätten bestämt sig för att kvinnan ljög eller någonting sådant varpå han hade fått gå fri. På Internet härskade mobben och bestämde sig nu för att eftersom den tilltalade inte dömts så måste hon varit ute efter pengarna. Tydligen hade hon förföljts av mordhot och telefonsamtal. Som om inte det var nog att hon blivit våldtagen.

Men varför hade egentligen samhället svikit det här offret? Var det som partiledaren för feministerna sade att det var gubbar som själva våldtog som satt i domstolarna? I sådana fall skulle ju inte Tingsrätten ha fällt personen? Vems fel var det egentligen? Var det Polisen som misslyckats med att samla bevis? Skulle systemet fungerat med det brott han själv begått? Han trodde inte det – för han hade ju faktiskt inte polisanmält det hela. Polisen skulle inte bry sig om ett vanligt gaturån, lika lite som de brydde sig om när hans mamma hade haft inbrott förra sommaren. De hade gått dit och sedan rekommenderat dem att ringa försäkringsbolaget. Det hade varit allt. Han ställde sig upp och kände sig med ens väldigt stel. Hur länge hade han suttit och funderat? Det kändes som att han hade gått i cirklar med sitt resonemang. Någon borde verkligen fixa det trasiga systemet idag och verkligen se till att skicka brottslingar till straff, inte vuxendagis. Någon borde gjort det som han inte klarade av.

Hans hjärna drömde sig bort. Till en tunnelbanevagn under söders höjder. Mörkret utanför skenade förbi när vagnen tog sig igenom tunnlarna från Medborgarplatsen. Rälsen gnällde och allt hände som i ultrarapid. Han satt och log mot tjejen som log tillbaka. Vid slussen steg den svarthåriga, kriminella avskummet på och kom med sina fåniga hot. Han var beredd. Med ett slag mot solar plexus så tappade hon andan så att hon tappade kniven. Han slängde ut henne ur vagnen. Resten av resenärerna applåderade. Den unga tjejen som undvikit att bli rånad pussade honom på munnen och gav honom hennes telefonnummer. Väktare kom och plockade upp brottslingen som nu skulle få stå inför domstol för sitt brott.

Han avbröt genast sin dagdröm. Hade han inte precis kommit på att domstolarna inte fungerade, att de bara var patetiska lekstugor där man läste vad som stod i en bok istället för hur verkligheten såg ut? Någon borde verkligen ta itu med det. Kanske Batman tänkte han roat för sig själv. Batman tolererade inte brottslighet i Gotham – det gjorde inte Spindelmannen heller. Han höll New York rent och snyggt. Stockholm behövde sin egen hämnare. Undrar vem det skulle vara? Bamse? Han fnös. Bamse spelade enligt reglerna. Snacka om svensk hjälte. Ogillar våld och har som valspråk att var man stark var man tvungen att vara snäll. Bullshit. Styrka var något skurkarna respekterade. Styrka och viljan att använda våld. Det skulle fungera tänkte han bittert. Bara någon hade viljan.

Det här fungerade inte. Satt han och tänkte så här skulle han bli bara bli galen. Han behövde lite distraktion. Någon som var smart, hans intellektuella like och samtidigt snygg nog för att kunna ses med utan att man skulle behöva skämmas. Han lyfte sin telefon från bordet och slog ett nummer.
”Tjenare Malin. Har du tid för en fika?”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar