Kapitel 21

"Han planerade sin dag, sin vecka, sitt år, ja hela sin framtid. Men så kom livet emellan."
- Okänd

24 November
Ulvsunda, Bromma

Det gjorde ont i Hampus ögon. Han försökte stänga dem, men resultatet var bara att det spände i hans ögonlock och att ljuset som började fylla det lilla sovrummet i hans lägenhet tog sig igenom dem i alla fall. Det kändes som om han låg och tittade genom en mörkröd del av hud som gjorde att det enda han kände var trötthet. Natten hade varit likadan. Efter att ha spelat Far Cry 4 och beställt hem pizza så hade han druckit flera öl, allt för att få sig att känna sig bättre efter den diskussion han haft med Malin under gårdagen. Det enda han hade gjort hade varit att kontrollera vad som inte funnits i väskan och det visade sig att sakerna Malin tagit ifrån väskan var hans pistol och hans Balaclava. Det var saker som skulle binda honom vid två av brotten men där ansåg han sig vara säker. Han skulle givetvis inte skada sin vän trots att hon inte accepterade hans syn på saken. Men där hoppades han på att hon skulle ändra sig i sinom tid. Han skulle visa henne att vad han gjorde inte bara var rätt, det var allmänt accepterat.

Det hade dock inte hindrat honom från att ha en mycket sömnlös natt där både Malin, de han dödat, polisen och en massa mörka stadsdelar gjorde ett intryck som vägrade lämna hans hjärna och hans tankar. Han visste inte om han hade sovit eller varit vaken och det hade gjort det hela värre. När väckarklockan hade ringt hade han ignorerat den och nu satt han upp och försökte tvinga sig att vakna genom att hårt stänga ögonlocken och sedan öppna dem igen. Klockan var mycket och han skulle antagligen bli sen till jobbet om han inte steg upp omedelbart och lämnade huset. Men han var så fruktansvärt trött. Han behövde Kaffe. Långsamt så steg han upp ur sängen och gick mot hallen, nästan stapplande. Hans ben hade somnat och de stödde honom långsamt. Hakan kliade och när han lyfte handen för att klia den kände han den sträva känslan av en skäggstubb. Rakapparaten hade varit oanvänd i flera dagar men han hade inte tid att ordna den saken nu. Kaffe var en prioritet, framför allt när det luktade gammal alkohol och dålig andedräkt kring honom. En del av honom ville sjukanmäla sig eller åtminstone riskera att komma försent för att duscha men han visste att The Boss aldrig skulle acceptera det.

Med en suck så sträckte han sig efter kaffekokaren och slog på den. Förhoppningsvis skulle den bli klar fort. Sedan gick han bort, ut mot vardagsrummet där han hade lagt fram sina jobbkläder. Han luktade av svett som funnits på hans kropp under natten och sedan stelnat men han ansåg sig inte ha tid att duscha. Han fick helt enkelt ta det hela på språng, undvika folk på jobbet och generellt ge intrycket av att han festat för mycket. Han kunde inte förstå varför han inte sovit ordentligt – hade helgens händelser verkligen påverkat honom så? Han skakade av sig de ord som fortfarande ringde i hans huvud – Malins ord. Hur kunde en så intelligent person ha så fel egentligen?

Det var nästan tragiskt att hennes brist på insikt i det här området skulle sätta käppar i hjulet för deras vänskap. Hon hade varit en bra avlastning när han behövt slappna av och känna sig normal, i hennes sällskap hade han kunnat glömma bort minnesbilderna av personerna han dödat. Kaffekokaren plingade till. En kopp var redo åt honom och han slet åt sig den och tömde den i två svep. Munnen och halsen sved efter värmen men det var han villig att tåla. Slutligen så sprang han in i badrummet för att borsta tänderna för att få bort den värsta stanken från munnen och få honom att känna sig lite mer som en man. Personen som mötte honom i spegeln kändes inte som honom själv. Ögonen var spruckna med påsar under dem, hans hud kändes onaturligt blek och fet. Han nästan längtade efter en dush men han kunde inte komma försent, fick inte komma försent. En minuts borstande och en sköljning med flour fick räcka. Sedan rusade han ut genom dörren.

24 November
Medborgarplatsen, Stockholm
Hampus morgon hade inte blivit bättre på resan in till jobbet. Allt oljud från de andra passagerarna, tåget och trafiken hade gjort ont i hans öron och när han steg in på kontoret så var det med en djup önskan om att krypa in i sitt hörn med lite frukt från fruktskålen och sätta igång att jobba i all ensamhet. Han ville inte ha sällskap, han ville inte att någon skulle se honom i det skick han var just nu och framför allt ville han inte ha fler personer som ställde krav på hur han skulle agera. Han visste bäst själv vad han klarade av och vad som var rätt.

"Med den logiken skulle det vara bäst om du sköt dig själv" skreks det i hans öra. Det var ingenting mer än ett eko av hans kära vän och inte första gången den morgonen som han hört något av det hon sagt eka i sin hjärna. Han skulle inte skjuta sig själv. Han skulle skjuta brottslingar. Han var inte en brottsling. Ett djupt andetag senare så befann sig hans ansikte i hans händer, fingrarna masserade varsamt pannan och ner mot kinderna. Det hjälpte förut och det hjälpte nu också. Rösten som fyllt hans öron domnade bort men han behöll händerna framför ansiktet.

"Hampus, bra att du är här." sade en skarp, välbekant röst framför honom.
"Inte nu, inte du, jag orkar inte med det" tänkte han febrilt men tvingade sig att ta bort händerna och titta upp på den välbekanta figuren av The Boss.
"God morgon" svarade han så artigt som han kunde. "Är på väg och börja morgonens arbete. Behöver bara ta en frukt först, sedan sätter jag igång" sade han och försökte le.
"Du ser ut som helvete" sade hon bistert. "Har det hänt något?"
"Bråkat med en vän och sedan en dålig natt" svarade han ärligt. Kunde hon inte bara gå?
"Okey, hör av dig om du behöver ledigt. Jag tror vi kan klara oss utan dig ett tag." sade hon och lade en hand på Hampus axel. "Ta det lugnt idag okey?"
Ilska fyllde Hampus, en ilska som sammanfattade all hans frustration över morgonen, all hans frustration över The Boss jävla nedlåtande attityd mot honom. Precis när hon skulle vända sig om så brast det för Hampus, han kunde inte hejda det ens om han hade velat.
"Din jävla subba, tror inte du att jag kan hantera mitt jobb?" skrek han så att saliv stänkte över The Boss. Hon ryggade tillbaka vilket han enbart fann befriande, äntligen kunde han stå upp mot hennes diktatur! "Du kommer här och snackar skit om mitt utseende och sedan anspelar på att jag skulle vara inkompetent, hur fan understår du dig? Jag skulle kunna driva hela det här jävla stället hur enkelt som helst om inte en skräcködla som dig själv stod i vägen. Jag är klar här. Jag slutar. Du kan fylla i pappersarbetet hur du än vill, jag är klar här och kommer inte tillbaka. Jag ska till en arbetsplats där de uppskattar min arbetsförmåga och min kunskap och kan ge mig lite ansvar."

Det var helt tyst i lokalen. The Boss stod och tittade på Hampus med ett chockat, nästan förfärat ansiktsuttryck och vid kontoren och skrivborden runtomkring stack hans kollegor upp huvudet för att se vad det var som pågick. Med en föraktfull fnysning vände han på klacken och gick raka vägen ut ur kontoret. Han tänkte inte komma tillbaka. Vad han tänkte göra var att gå hem och sova. En kort tanke gick till scriptet han hade på jobbdatorn och att han nu inte kunde använda det. Kanske lika bra egentligen. Det var inte hans kollegors fel att The Boss var ett sådant arsel. Hur i helvete kunde hon vara så elak att läxa upp honom för hans utseende när hon måste sett att han hade en dålig morgon. Och anspeningen på att han skulle vara lat eller inkompetent. Han fnös och öppnade ytterdörren. Han skulle inte behöva återvända hit. Han skulle hitta ett bättre jobb, ett som faktiskt lät honom göra det som han var bra på och inte slösade bort hans talanger med att sitta i ett hörn och forska saker åt bättre avlönade personer så att The Boss kunde sitta och skryta om att det var hon som gjorde att det gick så bra för bolaget inför aktieägarna och styrelsen.

Trots tröttheten, trots att han numera var arbetslös och trots att påminnelsen att en av hans vänner inte längre ville kännas vid honom så kände han sig glad. Det hade känts bra att ventilera sin frustration och nu tänkte han ta sig tid för en riktigt lyxig frukost. Klockan var inte ens nio på förmiddagen. Det var dagen innan löning och det innebar att han kunde bli slösaktig med de pengar han hade kvar. Han motstod frestelsen att nästan hoppa av glädje när han svängde in på mataffären i gallerian under Medborgarplatsen. Hans tankar var redan på de ostfrallor med äkta, god ost, sallad och skinka som han tänkte ge sig själv tillsammans med en hel förpackning av Tropicanajuice.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar