Kapitel 23

"Den som vill räta många krokiga gator får riva många hus." 
- Serbiskt Ordspråk

29 November
Telefonplan, Stockholm


Morgonsolen hade knappt stigit över himlen då en mörkgrå sörja av moln valde att dölja den bakom sig när Hampus hade lämnat sitt hem i Ulvsunda. Han hade en konstig känsla om det han skulle göra idag men så fort han vaknat och ätit frukost så hade han bestämt sig för att det hela skulle utföras så fort som möjligt. Det innebar att han inte tagit sig speciellt mycket tid att planera handlingen, faktum var att han inte hade planerat någonting över huvud taget förutom att han skulle storma den lilla pizzerian med sin automatkarbin.

Det var inte så att han ogillade planering, men i inget av fallen hade den fungerat som han avsett. Under sin första handling så hade han inte räknat med att han skulle missa och enbart målets oändliga dumhet hade gjort att han hade lyckats då. Under hemfärden hade han trott sig vara förföljd och därför tagit en väg som så här i efterhand snarare skulle förenklat för honom att åka fast än tvärtom. Hans andra handling hade visat honom att även om du planerade ordentligt så var det ingenting värt om du inte visste när du skulle agera och inte. Hade han bara väntat lite så kanske han hade lyckats den gången men då hade målet lyckats fly tack vare att han varit otålig. Tredje gången hade planeringen misslyckats för att han dels missbedömt hur lång tid det skulle ta att gå igenom en mörk skog, sedan att måltavlan lyckats upptäcka hans ankomst. Han undrade fortfarande hur det hade gått till. Hade de hört honom ha sönder fönstret? Eller bara hans trappsteg upp för trappan? De hade i alla fall haft tid att ringa polisen innan han dök upp, så mycket visste han säkert för oavsett hur nära Polisbilen hade varit innan samtalet så måste det ändå rimligtvis ta tid för en sådan att bli dirigerad mot adressen.

Så idag fick det bli slut med planering. Det skulle bli enbart en sak och det var handling. All den frustration över att till ingen synbar nytta slängt bort både en vän och ett jobb bubblade i honom tillsammans med ilskan över att ingen verkade inse hans egen synpunkt på läget. Den resulterande häxbrygden av känslor gav honom en kall beslutsamhet att göra något drastiskt och det helst så fort som möjligt. När han hade fått bekräftelse via det anonyma kontot på Flashback att Alec skulle finnas där, redo att göra affärer så hade han bokat tid och bestämt sig. Tiden var mitt på dagen och det var inte riktigt i linje med hur han dittils hade begått sina dåd. Dock så visste han att motståndaren skulle vara på plats vilket var värt en hel del. Hans idé för hur han skulle göra följde en formel som kallades KISS. Den engelska förkortningen innebar "Keep it Simple, Stupid!" och innebar att man skulle hålla det hela så enkelt som möjligt. Vad han tänkte göra föll sannerligen in under den kategorin. Han skulle gå till Pizzerian där vapenhandlarna skötte sina affärer, precis utanför skulle han plocka fram karbinen ur väskan och sedan skulle han dominera. Han förväntade sig inga större problem med den planen. Visserligen skulle någon omgående ringa Polisen men han hade kunnat undvika dem förut så därför hade han en färgglad jacka med sig i väskan så han kunde ta på den över den svarta han bar tillsammans med ett par jeans.

Istället för att förlita sig på kollektivtrafiken så skulle han promenera lugnt tills dess att han stötte på en Taxi – kanske rentav ringa efter en – som skulle köra honom till en annan del av stan som inte var Bromma och sedan skulle han hem och laga mat. Det fanns inte mycket som kunde gå fel med en sådan plan och det var därför han gillade den. Dessutom var den mycket bättre än att sitta hemma och låta hans kliande skäggstubb växa till sig.

När Tunnelbanetåget anlände vid Telefonplans station med sitt traditionella gnisslande så kände sig Hampus inte ens nervös. I själva verket så var han nästan ivrig, han gick fortare än han normalt brukade och kände sig helt tillfreds till vad han satt sig att göra. Det här – om något – skulle visa värdet av hans handlingar. Media kunde förvanska och häckla efteråt men de skulle inte ta bort det faktum att han faktiskt hade en effekt på brottsligheten. Om brottslingarna inte längre kunde köpa vapen så skulle de snart få det mycket svårare. Dessutom skulle Polisen komma direkt efter, dragna av eldstriden och beslagta allt det olagliga. De skulle vinna, han skulle vinna. Skurkarna skulle förlora och det innebar en bra dag. Sedan kanske Malin skulle inse hur fel hon haft. Han slog genast bort tanken. Det var inte värt att tänka på Malin – om hon inte ville inse att han hade rätt så var det hennes problem, inte hans.

Han steg av tåget, ryggsäcken dunkandes mot hans rygg. Utan all den vanliga vikten satt den inte lika benhårt fast som den brukade, men den var o andra sidan inte heller så tung som den brukade. I det stora hela var det en bra avvägning i Hampus åsikt. Hans rygg var i alla fall mycket mer tacksam över den reducerade vikten och han misstänkte att han inte skulle ha ont eller skavsår efter remmar. Automatkarbinen ökade inte väskans vikt med en större mängd och hans beslut att inte packa ner något annat ansåg han nu vara resultatet av en klarsynt insikt från hans undermedvetna styrd av en protesterande rygg. Upp för trappan och sedan till vänster. Han kom ihåg vägen sedan sitt förra besök och mindes med skam hur han inte bara varit orolig utan även försökt bortförklara för sitt samvete varför han gjorde affärer med sådana individer. Det var en detalj som han avsåg att korrigera med den här handlingen. Det kunde inte göras skillnad på kriminella och kriminella.

"Med den logiken borde du skjuta dig" flög det igenom hans hjärna. Malins ord. Hennes ord. Han suckade. Han kunde inte glömma bort henne, kunde inte glömma bort känslan av hennes rumpa mot sina fingrar, känslan av att hon faktiskt kunde vara hans om han bara tagit. Han blinkade hårt och försökte få bort minnesbilden av hennes besvikna ansikte när han förklarat sina handlingar. Det gick inte så bra som han önskade. Hon fanns fortfarande där på gränsen till hans medvetna, alltid redo att komma ut och störa honom när han minst anade eller ville det.

Han tittade upp. Han var halvvägs till sitt mål, den lilla pizzerian längst ner på vägen. De som var där hade ingen aning om vad som väntade. De kanske satt där med sina smutsiga glas, sina spel, sina kriminella affärer eller vad de nu slösade bort den här söndagen på. De hade ingen aning att illusionen av en trevlig lördagsförmiddag på en sunkig kvarterskrog skulle störas med att en beväpnad man skulle rusa in och döda en, kanske fler. Hur skulle de påverkas av vad han skulle göra? Det sista han ville var att det hela skulle sluta som ett skottdrama i en annan förort hade slutat – att någon oskyldig blev träffad. Men hur kunde man undvika det om målen stod nära en oskyldig?

Nästan där. Det enda som fanns kvar att göra nu var att gå till en plats där de där inne inte kunde se honom när han tog fram automatkarbinen. Han skulle ha tio skott och det skulle vara tillräckligt. Han kunde göra det. Han skulle göra det. Allt han behövde var att se måltavlan, att se personen som sålde vapen till brottslingar. Som sålde vapen till honom.

"För mig och för kunden är en enda sak viktig och det är att produkten överlämnas smidigt och utan problem. Allt annat är enbart utsmyckad och ingen kommer tacka dig för det om du inte kan leverera det som räknas.” hade han sagt när de möttes. Det var dags att Hampus uppvisade samma beslutsamhet som de i Alecs bransch. Han kunde inte tveka. Han skulle gå in dit och han skulle ge allt, kosta vad de kosta vill.

Han nådde Pizzerian och ställde sig vid väggen till vänster om den. Snabbt hängde han av ryggsäcken och tog fram automatkarbinen ur ryggsäcken. Med vänster hand om pistolgreppet så använde han höger han för att hänga vapenremmen över huvudet. Sedan tog han ett stort anedetag och med snabba steg gick han framåt. Hans sinnen var på helspänn, hans hjärna tog in varenda intryck i ett försök att enkelt sortera vad han såg, kände och hörde. Det hela kändes nästan overkligt - som i en bok eller en film – när han öppnade dörren och höjde automatkarbinen framför sig.

Det första han noterade var bartenderns chockade ansiktsuttryck och hur hon slog händerna över munnen. Det andra var hur tom lokalen var. Alec var uppenbarligen inte i själva resturangen vilket han inte borde vara förvånad över. Under hans första möte hade han varit tvungen att fråga efter honom noterade han vagt i bakgrunden av sin hjärna.

"Give me your keys to Alecs room" sade han på Engelska och förde automatkarbinen lite längre fram för att understryka sin poäng. "Give me the keys".
"Th...ere are no keys" svarade hon darrande med svag rysk brytning på sin engelska. "Only the storage room is locked and Alec has that key" förklarade hon med rösten betydligt mer under kontroll. Kanske hade hon väntat sig det här när hon jobbade som front för olaglig verksamhet. Hampus svängde bort automatkarbinen från henne och gick mot dörren där han tidigare gått in när han hämtat det vapen som han nu höll i hans händer. En snabb rörelse med ena handen slog upp dörren. Han svepte över personalrummet med automatkarbinen men allt som han såg var en Pizzabagare som såg ut att sova på soffan. Han reagerade inte över Hampus ankomst och han bestämde sig för att gå vidare. Han tog sig ner för trappan och kände på dörren. Den var olåst, antagligen hade de inte väntat sig att någon skulle kunna ta sig förbi här utan förvarning. Bortom dörren fanns det rum där Hampus och Alec hade gjort upp affären om vapnen och inspekterat varorna. En kort undran om vad som fanns i rummet korsade hans huvud men han skulle snart få veta den saken. Med blicken genom siktet på sin automatkarbin så tog han högerhanden och knuffade upp dörren och tittade in i rummet.

Rummet var inte tomt. Den man som Hampus tidigare ansett såg ut som utkik var i rummet, klädd i ett smutsig svart T-shirt och snickarbyxor. Den andra mannen i rummet var välbekant för Hampus, en lång, överviktig man med kort sandfärgat hår och blek hy. Hans ansikte visade tecken på både stress och en dålig rakhyvel med både små skärsår och orakade delar över hakan. Den vita skjorta han bar hade tydliga svettmärken och de mörka byxor han hade till dem hade helt klart sätt bättre dagar. Det var Alec.

"Vad i helvete" hann Alec utbrista innan Hampus avfyrade dagens första skott från sitt vapen. Kulan missade, något som de båda männen i rummet inte var sena att utnyttja. Alec började springa bort från ingången, mot andra änden av rummet där en dörr stod öppen. Han undrade varför han inte noterat den under sitt tidigare besök i lokalen. Kanske han hade varit för fokuserad på vapnen och inte på husets planlösning? Den andra mannen förde blixtsnabbt ner handen i sina snickarbyxor.
"Nio skott kvar" tänkte Hampus för sig själv. Det var nu kritiskt att hålla reda på hur mycket ammunition han förbrukade och siktade mot mannen i snickarbyxor och tryckte av två skott, det första träffade mannen i axeln och fick honom att rycka till och tappa det han försökt ta upp ur sina byxor – en pistol av samma modell som Hampus själv använt innan Malin tagit den ifrån honom. Det andra skottet träffade mannen i huvudet och han segnade ner på marken, blödande ur det nya hålet i hans tinning. Hampus kunde inte avgöra om han var död eller ej och faktum var att det fanns inte tid att ta reda på den saken. Alec höll på att fly.

"Sju skott kvar" tänkte han när han följde efter Alec genom den andra öppningen. Måltavlan hade redan försvunnit bortom hans synvinkel och snart förstod han varför, källargången vinklade sig i 45 grader och Alec hade redan försvunnit i den döda vinkeln. Han var tvungen att vara försiktig så att målet inte stod där, redo med ett eget vapen. Han tvivlade dock på att Vapenhandlaren hade ett eget vapen, då hade han i sådana fall redan skulle dragit det och inte lämnat sin underhuggare till att täcka hans rygg.

Med ett knapptryck så tände han lampan på vapnet och rusade runt hörnet. Ingen där. Lampan lyste upp en kort trappa och en dörr av metall i slutet. Hampus sprang mot den och bad en stilla bön om att den inte skulle vara låst. När han nådde den lät han högerhanden lämna vapnets grepp och sedan slet han i handtaget men den gick inte upp. Han tittade ner och upptäckte att dörren hade låskolv. Snabbt så vred han om den, tryckte ner handtaget och förde tillbaka vänsterhanden över vapnet.

Han tittade ut över en parkeringsplats och Alec var redan bakom en bil, hållandes i något. Instinktivt så kastade sig Hampus åt sidan och landade bakom en parkerad Saab. En knall ljöd över platsen och han insåg att Alec hade beväpnat sig när han begripit att han inte skulle hinna undan i tid. Hampus händer kramade vapnet så hårt att hans händer vitnade. Det här var mer än vad han räknat med, men han tänkte inte backa, inte ge sig, inte låta honom försvinna. Han tänkte dominera. Han hade valt sin väg och om Alec sköt bättre än honom, må det vara så. Vinna eller Försvinna. Från sin tid med datorspel hade han lärt sig någonting mycket viktigt om Eldstrid – Eld och rörelse. Det var viktigt att fortsätta röra på sig, att inte stanna på en plats och det verkade som Alec inte visste om den saken. Hampus försökte le men ansiktsmusklerna klarade bara av en ful grimarsh som med lite god vilja kunde misstolkas för ett leende. Långsamt så kröp han längst med bilen, dold från Alecs sikt och dök fram bakom motorhuven med Automatkarbinen redo.

Han var noga med att ha sitt mål i siktet. Sedan kramade han avtryckaren. Alec upptäckte att han flyttat sig precis för sent och flyttade sig för att kunna skjuta mot honom. Vapenhandlaren fick aldrig chansen. Hampus tryckte in avtryckaren och belönades av synen av Alec, som föll ihop bakom bilen. Han ställde sig upp och gick några steg framåt. Hans mål låg livlöst på marken men Hampus tänkte inte ta några risker. Snabbt sköt han tre skott till i den liggande kroppen. Det blev inte reaktion. Det första skottet hade antagligen dödat Alec. Vapenhandlaren hade dödats av det vapen som han sålt, en ironi som Hampus uppskattade. Det ringde i hans öron efter skotten men han trodde sig höra fotsteg.

"POLIS! SLÄPP VAPNET!" hörde han det ropas i sitt öra. En konstig känsla vällde över Hampus när han nästan automatiskt lade ner vapnet på marken och backade långsamt ifrån det.
"Ni behöver inte skrika, jag har redan ont i öronen" sade han lugnt när han kände händerna böjas upp bakom hans rygg och fästas i ett par handklovar. Han var för fokuserat på vad känslan han kände var när han tittade in i den kvinnliga ordningspolisens ögon. Han log inte, utan nöjde sig med att titta på henne som en jämlike. Det var hon värd. Hon hade fångat honom. Han noterade inte de upphetsade orden hon utbytte med sin kollega, han hörde inte sina egna tankar, han var fokuserad på känslan som fyllt honom och vad den kunde vara. Först när han placerades i deras patrullbil så insåg han att känslan han kände var lättnad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar