Kapitel 3

"Fika: ett koncept så enkelt och så oslagbart så det definierar en nation. Fika är antagligen Sveriges största bidrag till resten av världen vilket varken dem eller resten av världen vet om - ännu."
- Ur 9 Svenska ord som borde få en motsvarighet i engelska språket av Kate Reuterswärd

2 November
Gamla Stan, Stockholm


Regnet på tunnelbanevagnens rutor hade inte torkat när den lämnade den mörka tunneln för att ankomma Gamla Stans tunnelbanestation. Tåget, en Vagn 2000 som tjänat kollektivtrafiken i över tio år saktade in när det åter nådde dagsljuset som om det vore en orm som var rädd för ljuset. Slutligen stannade vagnen och öppnade dörrarna och människor steg ut. Bland dem var Hampus, djupt försjunken i musiken från sin iPhone och sina tankar. Han hade en konstig känsla i magen som inte hade och göra med den fika han hade bokat in i dagens schema.

Det kanske var så att han väntade sig att han skulle känna något över platsen där det hela hade hänt men så var tydligen inte fallet. Han stod och såg sig omkring i några sekunder. Det var ändå rätt stämningsfullt med det blågråa tåget på perrongen, regnet som forsade ner från taket och människorna som gick omkring med sina dagliga ärenden och sina egna problem. Kanske någon av dem visste svaret på alla hans frågor? Nej. De svaren skulle han ta reda på själv. Med lite hjälp om så behövdes men en riktig man hanterade sina problem själv, han slog inte upp dem på Wikipedia.

Sedan satte han vänster fot framåt och gick snabbt och säkert ner för trapporna, förbi spärrarna och svängde till vänster för att påbörja sin vandring in i Gamla Stan. Det var en helt vanlig söndag och fullt av folk i staden vilket enbart tjänade att förstärka Hampus åsikt om att helger inte var till för att jobba på men det fanns ingenting att göra åt med hans schema. Han hade i alla fall hunnit att skriva en kort planering på resan in till staden som hade fått med allt det väsentliga. Det enda han skulle behöva göra var att renskriva allt åt The Boss så skulle hon vara nöjd. Sedan kanske de kunde börja tala pengar. Eller kanske inte. Han tvivlade starkt på att han skulle få högre lön för sitt nya ansvar.
Snabbt steg han upp för trapporna och tittade omkring sig. Hade han tur så hade kanske Malin kommit med samma tåg? Så verkade dock inte vara fallet. Regnet öste ner på gatan vid Mälartorget och liksom de runt omkring honom så var han inte speciellt sugen på att återigen stiga ut i den kalla och regniga staden. En kort blick uppåt och han började gå upp Schönfeldts Gränd, med regnet som hamrande på hans kavaj.

Han förbannade det faktum att han velat se proper ut inför det här mötet och därför inte tagit på sig några för detta väder vettiga kläder. Pikétröjan under kavajen var redan blöt och hans byxor skulle snart också vara blöta om det här fortsatte. Han såg till att öka takten samtidigt som han funderade över den gamla visdomen om huruvida man blev blötare fortare av att springa i regn. Hade inte Mythbusters löst den frågan en gång i tiden?

Han övervägde att googla svaret på mobilen men avstod. Han ville in under tak och det innebar att så snabbt som möjligt nå Café Gråmunken som han ansåg vara ett av de bättre caféerna, trots dess roll som uppenbar turistfälla. Vid Lilla Nygatan ändrade han åter riktning och gick så fort han kunde utan att springa åt vänster. Han kunde ta Kåkbrinken upp till Västerlånggatan. Vid Kåkbrinken stod en man i en gammal svart kostym och talade inför intresserade åhörare. Det var ju trots allt allhelgonahelgen och sådant här väder måste vara perfekt för Gamla Stans spökvandringar, framför allt med tanke på Kåkbrinkens status i legenderna som gatan där blod flöt varje år vid datumet för Stockholms Blodbad.

När man såg det smutsiga regnvattnet rinna ned för stenarna så var det inte svårt att förstå hur den legenden hade tagit sin början, framför allt om man levde i en tid som var betydligt mindre ren av sig och saknade civilisationens grundläggande behov – som till exempel personer som kunde sopa gator. Kanske man skulle engagera alla besökande romer till den saken istället tänkte han bistert när han passerade en man som satt på knä på en matta, en tom kaffekopp i handen med några mynt i. Han svängde upp på Västerlånggatan och gick snabbt för att undvika att kläderna skulle bli ännu blötare och motstod lockelsen att springa upp till caféet.

Ett högt dån hördes uppifrån och han tittade upp mot den mörkgråa himlen. En åskknall ljöd över staden och regnet verkade genast som om det vore en befallning från självaste Tor att öka i intensitet. Han svängde raskt in på Café Gråmunken och upptäckte att stället var nästan fullt. Antagligen så var det söndagsshoppare som bestämt sig för att söka undan vädret med något varmt och lite sötsaker – en svensk tradition som var lika stark i huvudstaden som i andra delar av landet.

Caféet luktade gott från den samlade lukten av regn, bullar, kaffe och te och samtalen i lokalen skapade en trivsam atmosfär som samtidigt hade fördelen att det inte gick att utskilja vad som sades. Det var ett perfekt café att ha förtroliga samtal på och Hampus hade utnyttjat det för det syftet vid ett flertal tillfällen. Vid ett av dem hade samtalet dock varit lite väl förtroligt och han hade varit tvungen att gå därifrån för att det inte skulle framgå tydligt för de andra besökarna att han precis blivit friendzonad. Han skakade genast bort minnet av händelsen ur huvudet. Om hon inte ville ge honom en chans så var inte det hans problem. Det var hon som missade något. Han hade lärt sig sin läxa sedan dess. Den sortens samtal hölls bäst på andra ställen.

Han gick fram emot kassan och såg att där stod en enda person i kön. Det var en tjej, något längre än han själv med ett hår som han brukade beskriva som rödare än Mary Janes. Hennes jeansjacka var genomblöt men lyckades ändå täcka över den vita T-shirt hon bar under som var minst lika blöt men hennes svarta byxor såg nästan torra ut .Hennes ansikte var runt med ett par klarblå ögon och de bar oftast ett nyfiket eller sympatiskt ansiktsuttryck. Hennes namn var Malin och hon var en av de intelligentaste människor Hampus kände – antagligen intelligentare än han själv även om han aldrig skulle erkänna det för henne. Man var väl ändå tvungen att upprätthålla imagen?

Hans händer nuddade varsamt hennes midja och fördes framåt mot hennes mage och knäpptes där samtidigt som hans bröst nuddade hennes skulderblad. Slutligen hamnade hans huvud över hennes ena axel och han kände hennes mjuka kind mot hans. Deras kinder behöll kontakten i någon sekund.
”Hejsan snygging” sade han lågt. ”Har du hunnit beställa ännu?”
Tjejen förde lekfullt en armbåge in i hans mage som för att fösa bort honom.
”Sluta upp med det där” sade hon. ”Du kan väl hälsa som folk istället? Någon dag kommer jag inte vara på humör för det där.” Hon skakade lätt på kroppen och Hampus släppte taget och ställde sig bredvid henne.

”Jag kan inte låta bli, det vet du” sade han och log som om han vore en player i Paradise Hotel.
”Hemska saker händer med folk som inte kan låta bli” svarade hon och spände ögonen i honom. ”Låt gå för den här gången men tänk på det i fortsättningen. Du får hålla händerna i styr, så enkelt är det faktiskt. Jag har haft en jobbig dag.” svarade hon.
”Du också?” frågade Hampus. Han ville inte besväras med andras bekymmer just nu. Han hade sina egna. Men Malin var en vän och hade hon problem med något så hade han problem med något – så var den princip som band deras vänskap. Det innebar dock inte att han alltid behövde gilla det.
Skruvilurkorkar” sade hon och gjorde en grimas. ”Det är bara en sådan där dag, du vet.”

Plötsligt hördes en hostning och de båda tittade upp. Kassörskan stirrade på dem och hon var inte den enda. Det stod några turister bakom som såg mycket irriterade ut över att kön inte rörde sig framåt i någon nämnvärd takt. Hampus rätade lite på sig och slätade ut kavajen.
”Hade ni tänkt att beställa eller?” frågade kassörskan irriterat.
”Javisst” svarade Hampus och låtsades som ingenting. ”Jag tar en varm choklad och en ostmacka”.
Med utstuderad nonchalans vände han sig mot Malin som rotade i sin väska.
”Jag tar en kaffe och en dammsugare” svarade hon och tog upp plånboken. Hampus viftade bort den och satte sitt eget kontokort i läsaren och slog in Pinkoden.
”Jag bjuder. Dagen är ju Skruvilurkorkar och så kan vi inte ha det.”

De fick sin beställning på en bricka som gjorde en hyfsad imitation av att vara tvättad men som fortfarande var blöt och som säkerligen sparades för kunder som personligen irriterade personen i kassan. Försiktigt gick Hampus med brickan i händerna ner för trappan som ledde till caféets bottenvåning. Bottenvåningen var en speciell plats. Det var ett gammalt källarvalv som var dåligt upplyst och där varje bord hade små ljus vilket gav ett mycket dunkelt sken. Källarvalv av det här slaget var inget unikt – hela Gamla Stan var fyllda av caféer och restauranger som hade den här sortens valv. Sjätte Tunnan och Café Sten Sture gjorde dem till och med till sin affärsidé genom att försöka låtsas som att de var de enda som hade den sortens rum.
 

De satte sig ner vid en träbänk och hamnade mitt emot varandra. Det blev en kort stund av tystnad medans de tog några klunkar ur sina koppar som för att godkänna att drycken var bra nog för deras konversation. Och sedan började Hampus berätta. Han berättade om vad han varit med om, om sina tankar kring hur situationen kunde hanterats och hur han misslyckades med det. Till slut så tystnade han bara och såg hur Malin tog den sista klunken ur sin kopp.

”Bystander Syndrome” sade hon enkelt. ”Du vet vad det innebär, va?”
”Är inte det principen om att desto fler närvarande det finns, desto mindre troligt är det att du får hjälp?” svarade han, osäker på om det var rätt beskrivning.
”Nära nog.” Hon ryckte på axlarna. ”Det fanns andra i vagnen. Ditt undermedvetna försökte först identifiera vad som hänt, sedan hoppas att någon annan skulle fixa det och när det väl var avklarat och din hjärna skulle agera så var det redan slut, och då fanns ingenting att agera på. Händer ofta med personer som tänker för mycket för sitt eget bästa” påpekade hon och log.

”Vad menar du med tänker för mycket för sitt eget bästa?” frågade han irriterat. Malins leende blev till ett nästan irriterande flin och Hampus var tvungen att bita tillbaka en kommentar.
”De flesta personer som ger sig in i en situation för att hjälpa andra är empatiska personer eller personer med samhällsansvar. Den sortens person agerar med hjärtat, inte med hjärnan. Varken du eller jag är den sortens person. Vi tänker efter först. Vi får höga betyg, vi röstar klokt vilket inte alltid hjälper vilket du såg i senaste valet och vi har bra jobb. Men vi har en tendens att leta efter vad fördelarna är för oss om vi behöver hjälpa någon. Förstår du vad jag menar?”
”Ja, det gör jag” svarade Hampus och tänkte på sin dagdröm där offret hade pussat honom av tacksamhet. ”Det låter faktiskt rätt vettigt. Men kan det inte vara en fördel då?”

”Klart det kan” svarade Malin enkelt. ”Du vet inte om det – faktum är att få vet om det – men jag blev mobbad i lågstadiet. Det var ett gäng killar som tyckte att det var en bra idé att knuffa, slå, trakassera och säga elaka ord till mig. Skolan var ett helvete i två år tills jag tröttnade och provocerade dem. Tyst, lugnt så att ingen annan skulle märka det. Det fungerade. De gick för långt, det hela gick så långt så att skolan inte längre kunde bortförklara det hela som lekande småpojkar."

Hon fnös och skakade på huvudet och tog en tugga ur sin dammsugare.
"De bröt näsan på mig. På sjukhuset berättade jag vad som hänt trots att skolan hade sagt att jag hade ramlat i en trappa. En läkare där sade åt mig att om jag ville så skulle de ringa Polisen.” Malin suckade. ”Jag ville polisanmäla men läraren som var där med mig försökte bortförklara det hela. Läkaren ingrep och det är mitt första minne av en verkligt arg person men hon argumenterade på ett sätt jag ännu inte lärt mig” fortsatte hon och flinade. ”Hon var en bra blandning av empat och intelligent. Hon sade till läraren att han antingen kunde vara en del av lösningen eller en del av problemet."

”Så vad hände” frågade Hampus, men han hade slutat lyssna. Hade någon bråkat med hans vän? Så gjorde man bara inte. Hennes problem var hans. Och visst, det här lät som det var något som löst sig och som hon kommit över men hon hade ändå råkat illa ut. Precis som de båda tjejerna vars otur hade varit att vara på fel plats när deras förövare var där. 

”...så det blev att de fick byta skola efter samtal med socialen” avslutade Malin meningen. ”Men det är länge sedan nu. Resten av skolan vågade inte mucka efter det, jag var noga med att överdriva vad som hade hänt med killarna som mobbat mig och eftersom ingen längre träffade dem var det lätt att få de andra barnen att tro på det. Intelligens är en tillgång som du vet” sade hon och knackade med sitt finger på sitt huvud så att hennes frisyr blev någorlunda tilltufsad.

Malin ställde sig upp, det sista av hennes dammsugare i handen.
Det var jättetrevligt att ses, men jag måste tillbaka till jobbet nu. Du vet hur det är” sade hon urskuldande. Hampus var vid det här laget van och dessutom var han ofta likadan själv. Efter en snabb kram skiljdes de åt och Hampus gick åter ut i spöregnet utanför Caféet. Så någon hade muckat med hans vän. De hade inte ställts inför domstol de heller. De hade bara fått byta skola där de säkert hade börjat bråka med någon annan. Den personen kanske inte haft haft Malins intelligens och då kanske de hade kunnat komma undan med sitt agerande.

Med snabba steg gick han igenom de regnfyllda gatorna mot tunnelbanestationen, så fylld av sina tankar så att han nästan krockade med flera personer på vägen. Han brydde sig inte. De fick flytta på sig för honom. Det var dags att någon tog tag i det här och gav brottslingarna en läxa. Var inte det vad han redan kommit fram till? Men vad var egentligen anledningen till att ingen hade gjort det hittills? Var det verkligen tillit till Polisen och Domstolarna? Nej. The Bystander Effect. Orden kändes upplysande, som ett svar på en fråga. Alla väntade sig givetvis att någon annan skulle göra något. Hade han inte i själva verket själv velat att någon annan gjorde något i sina tankegångar?

Han lät skannern läsa av hans SL kort och sprang upp för trappan. En minut till hans tåg skulle komma. Bra timing! Han hörde genast den orkester av oljud och gnissel som innebar att hans tåg var på väg in på stationen. Noga att undvika den strida ström av vatten som rann ned för tågets tak längst väggarna och över dörrarna så hoppade han snabbt in och tog en plats.

Så var det. Någon skulle göra någonting. Och den någon var han själv. Inget mer bystander syndrome, inget mer stå och vara passiv, inget mer gnäll utan enbart handling. Det skulle behöva noga planering givetvis men det var viktigt och han var duktig på viktig planering. Det skulle kosta pengar. Och det skulle kräva kontakter. Men det skulle kunna göras effektivt och avskräckande.  Han tog fram sin dator ur väskan och slog på den. Den tidigare öppnade domen som han läst tidigare under dagen fanns uppe på skärmen. Högst upp i dokumentet stod svaret på hans outtalade fråga.

Han öppnade ett nytt dokument och kopierade ner gärningsmannens namn och adress.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar