Kapitel 8

"Ach" fnyste Weber, "Vem som helst kan träffa på fem meter!"
- Ur Rainbow Six av Tom Clancy

9 November
Blackeberg, Bromma
Hampus hade funnit det helt omöjligt att få någon slags lugn och ro – eller distraktion – under söndagen. Han hade visserligen sovit gott, men så fort han vaknat hade han funderat över det han satt sig att göra under kvällen. Efter att han tagit sig en kopp kaffe och några mackor till frukost så hade tankarna genast återgått till handlingen. Han kände att han ville ut och göra det och få det gjort istället för att bara sitta hemma och häcka. Lösningen fick bli att han gick igenom operationsplanen igen. Han såg att ta sig fram till träden som låg framför huset vid Drachmansgatan. Där skulle han packa upp sin väska och ta på sig jacka, hölster, handskar, knäskydd och balaclava samt sätta pistolen i hölstret och hänga karbinen över axeln. Sedan skulle han genom mörkret och i skydd av träden ta sig fram till målets fönster. Väl där skulle han se efter om målet var hemma. Om så var fallet skulle han kasta en sten på fönstret för att se om det lockade till sig målet. Om det gjorde det så skulle han skjuta då och efteråt ta sig tillbaka mot det håll han kommit ifrån, slänga ner utrustningen i väskan och sedan gå normalt mot Blackebergs Centrum eller Ängbyplan via en omväg.

Han visste inte varför han inte ville återvända till Islandstorget men någonting i honom att det var en dålig idé. Det var bäst att ha ursprungsplatsen och slutplatsen separata i hans mening. Det enda som skulle vara knepigt var att han inte skulle kunna motivera sin närvaro i området – han var tvungen att anta att man skulle dubbelkolla hans påståenden om han blev stoppad. Men blev han det skulle de väl vilja kolla i hans väska? Till slut hade han satt stopp på sin egen iver och eviga kontroller av utrustning och planering genom att starta ett spel och tvinga sig själv att spela det. Det hade tagit lite tid men till slut hade han lyckats slå ihjäl tillräckligt mycket tid för att han skulle börja kunna tillaga sin middag. Det hade fått bli någonting enkelt så han tillagade lite Chorizo vilket han serverade med några potatisar och senap. Längtan efter mat hade nästan fått honom att plocka fram en öl ur kylen att ha till middagen men han hindrades av en tanke som talade om för honom att det var bäst att vara nykter när han skulle utföra ett så viktigt arbete.

Maten hade gått ner fort och när han tittade på klockan så var den redan sex. Det skulle visserligen bara ta en halvtimme till Blackeberg men han kunde lika gärna börja operationen tidigt. Han öppnade väskan och tog fram magasinen till vapnen för att kontrollera att de var laddade. Sedan lade han tillbaka dem och noterade att de båda vapenlamporna fortfarande låg på bordet. Han svor över att han redan inte monterat dem och lade ner dem i väskan – han fick helt enkelt montera dem på plats. Han ville gå nu. Snabbt så tog han av sig de jeans han burit under dagen och sträckte sig efter sina nya svarta BDU Byxor och tog på sig dem. Bältet kändes lite konstigt men det var bara att vänta eftersom det inte var ett skärp. Sedan gick han ut i hallen och snodde på sig de nya kängorna. Han hade valt helt rätt – de var inte bara snygga utan satt även riktigt bekvämt. Det kändes lite stelt men han antog att han skulle vänja sig förr eller senare. Han lyfte upp väskan och hängde den på ryggen. Den var tung men inte så tung som han hade fruktat. Det skulle inte bli några bekymmer med att röra på sig – någon han oroat sig för.

På bussen och tunnelbanan hade han tyckt att folk hade stirrat och han hade intalat sig själv att så inte alls var fallet utan att han bara inbillade sig det hela och antog att det var en kvarliggande nervositet som spökade. Han kunde i alla fall erkänna för sig själv att han var lite nervös. Det var det här som han planerat för i nästan en vecka nu. Det var nu han skulle se till att ge offren deras rättvisa genom hämnd. Det var nu han skulle använda sig av allt det han köpt för ett ädelt och värdigt syfte.

Hans ben nästan skakade då han reste sig från sin plats där tunnelbanan ankom Islandstorget. Alla hans krafter användes för att hålla masken när han gick upp för trappan till utgången och när han kom ut i mörkret så slog realiteten av vad han var på väg att göra mot honom med full kraft. Snart – den kvällen – så skulle han döda en annan människa. Att människan förtjänade det hörde inte till saken, hans avsikt var att döda. Han tog långsamma andetag. Om han ville så fanns fortfarande tid att åka hem, glömma bort allt och stoppa in grejorna i garderoben. Kanske han faktiskt skulle använda sakerna till det han sagt att han skulle använda dem till. Sedan tittade han sig omkring i höstmörkret. Fylld av skuggor och med nedsläckta ljus stod en polisbil intill Pizzeria Islandstorget. Genom fönstret kunde han se poliserna vänta på sin middag. Deras kroppsspråk var glatt, trevligt. Som kollegor emellan. Och något brast inuti honom. Poliserna hade ingen rätt till en trevlig middag – hade inte de och rättsväsendet misslyckats med att fälla den person som var hans mål?

Det var så enkelt. Han behövde inte gilla det han gjorde; faktum är att det bara var bra att han inte gjorde det! Han hade heder och samvete. Det var kanske brottsligt det han gjorde enligt lagen och polisen skulle inte förstå, men det skulle hans jämlikar. Han kunde nästan se hur Malin, Jonas och alla de andra personerna han respekterade skulle läsa artikeln i morgon om att våldtäktsmannen skjutits ihjäl och nicka gillande åt det. Han log och började gå upp längst Blackebergsvägen och förbi skolan. Fotbollsplanen låg tyst och öde vilket Hampus var tacksam för. Det hade antagligen blivit knepigare att ta sig förbi den om det hade varit folk på den. Han övervägde om han skulle gå raka vägen över fotbollsplanen och istället byta om i det lilla området nära där vägen svängde men beslöt sig för att det var bäst att följa planeringen.

Den lilla vägen upp mot Blackeberg och Drachmansgatan var tyst och det syntes inga andra människor på den väl upplysta vägen. Han kom fram till korsningen i vägen och tittade sig omkring. Det lös i fönstren i huset framför honom men det fanns inga personer i vägarna åt endera håll. Det var nu det gällde. Så fort som han kunde så sprang han in i det lilla skogsområdet. Han såg nästan ingenting utan fick lita på att lamporna från vägen gav honom tillräckligt mycket ljus. På hans armar och ben kände han grenar och kvistar nudda honom när han tog sig djupare in. Till slut så var han tillräckligt långt in för att känna att han inte skulle bli sedd och tog av sig väskan. Hans första insikt var att om han tände någon lampa nu så skulle han genast bli uppmärksammad och det fick på inga vilkor ske.



Han öppnade väskan och tog snabbt fram den svarta jackan med märkena på och lade ner den höstjacka han haft på sig på marken. Sedan plockade han fram hölstret och fäste det i bältet. Han säkrade det mot benet genom att spänna två remmar runt låret. Prövande så förde han foten fram och tillbaka. Det kändes lite udda men tryggt. Han grävde i väskan och fick tag på pistolen. Vapenlampan visade sig vara enkel att montera, allt som krävdes var att hålla in en knapp och sedan förde man vapenlampan över de spår som fanns på pistolen. När den var på plats var det bara att släppa knappen och lampan satt fast. Snabbt så plockade han fram magasinet och stoppade in det i vapnet varpå han fäste vapnet i hölstret där det fastnade med ett högt klick. Försiktigt lyfte han automatkarbinen och stoppade in magasinet varpå han gjorde mantelrörelse. Den saken hade han sett hur man gjorde i filmer på youtube och var tydligen kritiskt för att vapnet skulle fungera. Sedan spände han på sig knäskydden – att hindra dem att krocka med lårhölstret var knepigt, framför allt i mörkret och slutligen tog han på sig handskarna.

Det sista han tog på sig var balaclavan. Nu var han totalt anonym för omvärlden. Även om någon såg honom så skulle det inte vara kritiskt – allt de hade sett var en man i en mask. Problemet var snarare om de såg vapnen men förhoppningsvis skulle de vänta med att ringa. Allt han behövde var tjugo minuter om ens det. Sedan skulle han vara ifrån den här gräsliga platsen och den gräsliga person han skulle befria världen ifrån. Han hängde automatkarbinen med hjälp av vapenremmen över kroppen och tog sedan på sig ryggsäcken igen. Han var redo.

Försiktigt så gick han med karbinen i händerna tillbaka mot vägen. Tio meter ifrån den stannade han för att se om det fanns någon där. Vägen var lika tom som när han först kommit längst med den. Snabbt så sprang han ut ur buskarna, över vägen och den korta gräsplätten på andra sidan. Han stannade först när han nått nästa bevuxna del som fanns bakom det han tidigare identifierat som ett ålderdomshem. Han andades häftigt och svetten klibbade på insidan av Balaclavan. Det var tungt och springa med så mycket på sig men det var i alla händelser något han inte skulle behöva göra mer. Området som han nu kommit in i var lite mera öppet men det var fortfarande mycket svårt att se vart han var på väg. Han förbannade det faktum att han inte kunde tända en lampa och hoppades att han inte skulle behöva gå så mycket i trädfyllda områden i framtiden. Han hörde ljudet av fotsteg mot asfalt och tittade sig omkring.

Det var omöjligt att lokalisera var ljudet kom ifrån. Han gick långsamt framåt och såg skenet av en gatlampa framför sig. Han hade nått den andra gångvägen. Här kunde det bli klurigt. Den enda utvägen han såg i lampans sken var genom några buskar och då skulle han gå förbi några gungor inringade av ett staket. Dessa hade han helt missat när han besökt platsen under gårdagen och han förbannade att han inte noterat dem. Hade någon gungat där hade han antagligen blivit sedd. Man kunde inte alltid lita på att mörker och höst höll barnen inomhus. Stegen kom alltjämt närmare. Han sänkte karbinen och försökte sitta still. Till slut såg han i ljuset från vägens lampor en yngre kvinna komma gåendes. Hon gick snabbt men bestämt men kastade blickar in mot mörkret. Hon kramade en mobiltelefon i sin hand och han såg inga hörlurar i hennes öron. Hon var antagligen rädd för att bli överfallen. Nåväl, det var en rädsla han skulle ta hand om.

"Försiktigt nu" viskade han för sig själv och såg henne försvinna runt hörnet på vägen. Snabbt gick han samtidigt som han försökte vara så tyst som möjligt rakt fram och hamnade åter vid den lilla hinderbana som var en del av lekplatsen. Själva lekplatsen låg i en liten utbuktning ner mot den platta gräsmattan och husen låg ovanför den. Så fort han kunde så klättrade han upp för den stenbeklädda uppbuktningen men snubblade framlänges så att han hamnade på alla fyra. Karbinen slog i den gräsblandade leran med ett metalliskt ljud och han svor tyst för sig själv. Han hade inte råd att ramla nu. Han försökte att stryka av sig leran från handskarna på ett träd samtidigt som han berömde sig själv för att han skaffat knäskydd. Det hade varit en bra investering. Han kröp framåt tills han nått de första buskarna och reste sig sedan upp. Det hade hittills gått någorlunda bra. Flera av fönstren var upplysta och nu var han tvungen att smyga så att han inte skulle synas. Femte och sjätte fönstret från daghemmet räknat var hans måltavla. Lägenheten saknade altan vilket flera av andra lägenheter här verkade ha vilket han tyckte var synd. Annars hade han lätt kunnat ta sig in och avsluta det hela förhoppningsvis utan att någon fattade vad som hänt.

Han smög igenom buskarna, ibland tvungen att gå ner på knä igen bara för att se till att ha en buske mellan sig själv och fönstren. Han såg aldrig någon som tittade ut. Kanske var det så att alla trodde att det inte fanns något att se i mörkret. Det passade honom fint. Han räknade fönstren. Han hade passerat rätt fönster i mörkret men befann sig nu på en plats med insyn mot vad som var tvunget att vara måltavlans vardagsrum. En ensam man, antagligen runt trettiofem eller fyrtio år satt och tittade på TV i mörkret. Han såg inte ut att bry sig nämnvärt om det han såg och hans skägg hade uppenbarligen inte rakats på ett tag. Kläderna han hade på sig såg slitna ut och på bordet framför honom låg en smutsig tallrik som Hampus antog innehöll matrester. Flera burkar öl stod bredvid den.
"Patetiskt" viskade Hampus för sig själv. "Jävla svin" fortsatte han, nästan som att han eggade sig själv till det han lovat att göra. Han ställde sig på båda knäna och tog ett fast grepp om automatkarbinens pistolgrepp och höjde den långsamt. Han såg nu att den var rejält smutsig efter hans långsamma gång genom buskarna. Försiktigt höjde han sin andra hand och tog ett rejält grepp om pistolgreppet. Kolven kändes fast och trygg mot hans axel. Han tittade på sin måltavla en gång till. Han verkade inte ha märkt något, visste ingenting om att hans liv snart skulle ta slut.

"Kanske det var bäst så" tänkte han när karbinen höjdes och mannens huvud kom in hans kikarsikte. Det var nu det skulle ske. Han kände sig mäktig och njöt av att ge mannen som han siktade på ett andetag till. Och ett till. Och ett till. Men nu var det dags att utföra det hela. Han siktade noga och började sedan långsamt trycka in avtryckaren. Det kändes som det nästan tog lite stopp. Han blev förvånad men fortsatte trycka lite till. En öronbedövande knall fyllde hans öron och i ögonvrån noterade han hur en patron kastades ut ur vapnet. Det ringde i båda öronen efter smällen. Han skakade lätt på huvudet som för att reda ut sina tankar och få ut det starka ljudet ur sina öron. Det gjorde fortfarande väldigt ont i höger öra som varit närmast vapnet. Varför hade han inte insett att vapen var så här högljudda för? Fönstret framför honom hade helt plötsligt ett litet hål i sig och genom kikarsiktet såg han mannen som han siktat på titta rakt upp och han det kändes – nej han visste - att han tittade rakt på honom.

Med en sjunkande känsla i magen insåg Hampus att skottet han skjutit hade missat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar