Kapitel 9

"Att döda är inte så lätt som de oskyldiga tror"
- Ur Harry Potter och Halvblodsprinsen av Joanne K Rowling

9 November
Blackeberg, Bromma

Tiden verkade nästan se ut att stå stilla. En del av Hampus hjärna sade åt honom att han behövde skjuta igen – att målet levde och var oskadat. Han var tvungen att agera innan personen han skulle döda förstod vad som hände och sprang. Men genom kikarsiktet så såg han inte sin måltavla springa. Istället så tittade han förvånat mot fönstret och höjde på ögonbrynen. Sedan reste han sig upp. Återigen hörde Hampus rösten i hjärnan som sade åt honom att han behövde skjuta, att våldtäktsmannen skulle fly eller ringa polisen. Mannen tog några försiktiga steg framåt och med fingret på avtryckaren gjorde Hampus sig redo igen. Om målet envisades med att komma närmare så skulle han göra allt han kunde av det. Han kramade om vapnet och försökte att förbereda öronen på oljudet. Hur i helvete kunde han varit så klantig så att han inte insett att vapen gjorde oljud? Han hade ju planerat för att skotten skulle höras men hade aldrig sett hörselskydd eller öronproppar i de filmerna där vapen användes. Det var dock en distraktion som han behövde göra sig kvitt av på något sätt.

Helt plötsligt kändes det som att hela hans kropp fylldes av en elektrisk stöt och magen verkade försvinna i tomma intet. Skottet måste ju ha hörts. Man skulle kunna säga att ett tidtagarur hade startat – om någon visste vad de hade hört så skulle de ringa polisen och en Polisbil hade stått inte mindre än fem minuter bort. Han hade helt enkelt bråttom. Han tänkte febrilt. Ett ensamt skott kunde antagligen ursäktas av någon som en smällare eller bil eller vad som helst som inte var ett skjutvapen. Flera skott skulle bara bekräfta vad andra trodde. Det var nödvändigt att ta ett beslut. När som helst skulle målet – som fortfarande var på väg mot fönstret – inse faran eller bestämma sig för att han inte hade hört något och då kanske han skulle gå till ett annat rum? Han bestämde sig för att om målet gjorde någon ansats att gå åt andra hållet eller vända om så skulle han skjuta samtliga kvarvarande skott i magasinet men tills dess skulle han låta honom behålla livet så det skulle bli enklare att beröva honom det.

Det var en svår uppgift att ligga still och bara titta samtidigt som mannen långsamt rörde sig men han hörde inga ljud som avslöjade att han skulle vara upptäckt. Till slut stannade hans måltavla precis vid fönstret och ett tag såg det ut som att han skulle öppna det. Det var nu eller aldrig.
Snabbt tryckte Hampus in avtryckaren och återigen gjorde det ont i hans öron av den skarpa knallen. Han väntade inte för att se om han träffat – han sköt igen och igen. När han hört nio skarpa smällar och det ringde i hans öron av tystnaden efteråt så ersattes dem av klick, klick klick när han tryckte in vapnets avtryckare. Han hade skjutit slut på ammunitionen i magasinet. Han såg inte sin måltavla i fönstret. Hade han träffat? Han reste sig upp och lade ner automatkarbinen på marken samtidigt som lade handen på pistolens kolv. Försiktigt gick han fram mot fönstret som hade nio nya hål i sig från skotten han skjutit. Efter att ha tagit ett försiktigt andetag så tittade han in genom fönstret och ner på golvet.

Mannen som minuter tidigare suttit och sett på TV låg där, blödande från ett sår i magen och ett i axeln. Hans blick sökte febrilt runt och hans händer greppade om en mobiltelefon. Det såg ut som han försökte göra någonting med den men Hampus kunde inte uppfatta vad. Det hindrade honom inte från att gissa och han var övertygad om att han han hade rätt. Måltavlan försökte ringa SOS Alarm och även i hans nuvarande tillstånd så var det troligt att han skulle klara av det. Det var dags för handling. Snabbt så sprang han tillbaka och lyfte upp automatkarbinen. Med kolven mot fönstret så slog han mot fönstret som inte gick sönder. Den skadade mannen på golvet tittade upp och hans ögon vidgades när han fick syn på Hampus. Hans hand som fortfarande greppade om telefonen började skaka. Hampus slog återigen karbinen mot fönstret och den här gången sprack rutan och gjorde ett stort hål. Uppmuntrad av detta så slog han flera gånger mot hålets kanter och gjorde ett större och större hål. Mannen på golvet stirrade fortfarande på Hampus och hela hans kropp darrade så mycket att han hade tappat mobiltelefonen och han var uppenbarligen för rädd för att ha sinnesnärvaron att försöka greppa tag i den.


"Snälla!" hördes en röst och Hampus insåg att mannen försökte tala med honom. "Ta vad du vill men skada mig inte mer!" Han darrade fortfarande och han verkade tro att Hampus var en synnerligen elak inbrottstjuv. Han var precis på vippen att lugna mannen, att säga till honom att han inte alls var där för att stjäla något när han kom på att han kanske borde förklara för honom varför han straffades. Han tog fram sin pistol ur hölstret och höjde den så att den pekade mot mannen. Målets ansikte syntes tydligt bakom siktets korn och ansiktet var förvridet i smärta.
"För de oskyldiga som drabbats av dina brott" försökte han säga – det var vad han hade sagt när han dagdrömt om den här stunden – men alls som kom ut var ett lågt mumlande. Beredd på den knall som han nu visste att vapen gav ifrån sig så tryckte han på avtryckaren. Allt som hände var ett litet klick. Hampus förstod det inte. Han var säker på att pistolen var laddad. Sedan kom han på att personerna i filmer brukade göra något med pistolen innan de sköt dem. Det var något som åkte fram och tillbaka. Sedan kom han på att på sin automatkarbin hade han varit tvungen att göra en rörelse för att mata in en patron. En scen från Die Hard flöt förbi hans hjärna och han tog tag i pistolens mantel och förde den bakåt och släppte den sedan. Ett klickande ljud hördes ifrån pistolen och Hampus förstod det som att det var redo att skjuta. Annars fick han lämna målet här och hoppas att han dog av sina skador.

Han siktade åter in sig på mannens skräckslagna ansikte och tryckte försiktigt på avtryckaren. Återigen så kände han ett kort stopp som han passerade genom att applicera mer kraft på avtryckaren. Pistolen lät annorlunda än geväret och dessutom mycket högre. En tryckvåg av värme spred sig från vapnet över hans hand. Hans öron gjorde nu väldigt ont efter att ha utsatts för skotten och han lade snabbt ner den i hölstret för att börja massera örsnibbarna. Efter några sekunder kändes det mycket bättre och han tittade upp mot sin måltavla igen. Han andades inte och hans ansikte var vanställt. Hans näsa var ersatt av ett stort blödande hål där pistolkulan slagit in. Hampus tittade bort igen, äcklad av synen. Hans jobb här var klart och han insåg att han nu omedelbart behövde ta sig ifrån platsen. Det var möjligt att personen han bestraffat hade lyckats komma fram till SOS Alarm. Snabbt så slängde han ner automatkarbinen, pistolen, hölstret och benskydden i väskan och började att snabbt gå igenom skogen med en snabb blick tillbaka. Han såg ingen i fönstren som tittade ut men det behövde inte betyda något. De kunde stå med sina telefoner i hallen eller på en annan plats där han inte kunde se dem och rapportera att de hade hört skott – eller till och med att de sett en svartklädd person röra sig fort ifrån platsen.

När han kom ut i ljuset kom han på att han fortfarande hade på sig balaclavan och ryckte av den och placerade den i fickan. Det var inte den bästa platsen men han behövde röra på sig och nu var tiden viktig. Han försökte att inte börja springa – att springa var detsamma som att erkänna sig skyldig om en polisbil skulle svänga in på vägen. Han övervägde snabbt sina alternativ. Att försvinna in i Södra Ängby var antagligen hans bästa val. Kartan visade att där fanns massor av vägar och Ängbyplan skulle antagligen ha mycket mindre folk som kunde notera hans närvaro. Dessutom kunde han kanske tvätta av all den lera som fanns på hans kläder längst med vägen? Han tog fram sin iPhone och kollade Google Maps. Gick han bara rakt ner skulle han kunna gå in i Södra Ängby, förbi den usla skolan som han noterat tidigare. Där skulle han antagligen inte kunna hittas.

När han passerade Blackebergsvägen in mot gatorna i Södra Ängby så hörde han ljudet av sirener.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar