Kapitel 19

"Bättre fly än illa häktad"
- Okänd


23 November
Mosstorp, Lidingö

"Det var en rent ut sagt dum sak att göra" tänkte Hampus när han sprang ifrån det stora huset på Oskarsgatan. Han hade lämnat en död man i det och stått och snackat skit när tjejen hade haft en mobiltelefon. De måste ha upptäckt att han tog sig in på något sätt – de hade ju varit vakna – när han stormade deras sovrum. De hade ringt polisen och det verkade som om det varit en patrull i närheten. Hans första tanke hade varit att springa in i skogen men då skulle han inte kunna kontrollera när han tog sig därifrån. Automatkarbinen slog mot hans bröst allteftersom han sprang. Hade han tur tittade ingen ut och såg honom. Han insåg mycket väl vad för reaktion han skulle framkalla hos eventuella vittnen. 

Han var nästan framme vid korsningen Oskarsvägen-Trastvägen när sirenerna helt plötsligt upphörde och ett blått ljus fyllde gatan framför honom i bråkdelen av en sekund för att sedan regelbundet återkomma men han var redan mitt på själva gatan när han insåg betydelsen av upptäckten. Han tittade upp mot Trastvägen och blev genast bländad av lyktorna på en bil som långsamt körde uppför gatan. Han kunde inte se annat än texten och den vita färgen men det blåa ljuset från saftblandarna på taket avslöjade vad för sorts bil det var tydligt nog. Ordet "POLIS" var väl synligt på motorhuven trots den bländande effekten. Han insåg med ens att han stod kvar, att de såg honom, att de måste veta att det var han som var deras misstänkte tack vare automatkarbinen som hängde över hans bröst. Bilen stannade in och han tog tag i Automatkarbinen reflexmässigt och var nära på att höja den innan han stoppade sig. Det var inte meningen att han skulle bekämpa poliser, även om de var inkompetenta och borde hanterat brottslingen han dödat själva. Han övervägde dock att skjuta ett varningsskott för att hålla dem på avstånd, men de visste antagligen redan att han redan använt vapnet. Han höll vapnet väl synligt för strålkastarna och bilen började långsamt backa. Han log innanför Balaclavan. De måste tro att han sökte en fight och polisen retirerade hellre än att ta risken att han skulle skjuta.

När bilen fortsatte att backa så vinkade han retsamt åt den och fortsatte sedan att röra sig – till en början i vanlig promenadtakt men när han var säker på att han var utanför bilens synfält så började han springa. Polisen skulle förhoppningsvis hålla sig borta i ett litet tag nu vilket var allt han behövde för att packa ner allt i väskan och försöka hoppa på en buss eller en taxi bort från Lidingö. Hade han riktigt tur skulle de inte försöka följa efter honom över huvud taget för inte skickade man vanliga patrullpoliser för att jaga misstänkta med automatkarbin? Ett skogsområde tornade upp sig i mörkret bakom gatlamporna rakt framför honom. Fortfarande inga spår av polisbilen. Om den bara kunde hålla sig borta från honom i några minuter till så skulle han kunna ta sig in i skogen och byta om. Han sprang fortare och nådde träden inom en minut. En blick bakåt avslöjade att polisbilen ännu inte svängt runt hörnet och han slog av på takten.

Snabbt gick han ner på knä, slet av sig jackan, bältet, knäskydden, hölstret och balaclavan och slängde dem på marken framför sig. Sedan tog han av väskan och lade ner automatkarbinen utan att ens ta ut magasinet först. Det kunde han göra senare. Mobiltelefonen slet han ur sitt fäste på armen och stoppade den i fickan. Efter att ha tagit ut sin vanliga jacka, tagit på sig den och fällt upp huvan så lade han lugnt och försiktigt ner resten av sakerna i väskan och stängde den. Han skulle precis till att resa sig upp när ett blått sken studsade mellan det närmaste huset och det på andra sidan gatan och han slängde sig ner på marken. Långsamt kom det blåa blinkandet från saftblandare närmare och han vågade knappt andas när två ljusa gula lampor lyste upp vägen framför bilen som kom körandes längst vägen i promenadtakt. Han svor för sig själv. De tänkte uppenbarligen inte ge upp jakten på honom och hade han riktigt otur var förstärkningar redan på väg. Han reste sig upp så fort han var säker på att poliserna i bilen inte längre höll utkik mot skogsområdet han gömde sig i.

Han försökte tänka. Vad skulle Polisen göra? De hade sett en person med automatkarbin och det innebar att han behövde ta sig bort från området. Men samtidigt var de ju tvungna att veta att han antagligen skulle försöka lämna det? Han hade inget svar på frågan. Han var tvungen att försöka ta sig mot bussen nu och utan att väcka uppmärksamhet. Långsamt gick han framåt och kontrollerade noga att där inte stod någon som skulle se honom gå ut ur skogen. Gatan var tyst och stilla, väl upplyst av lamporna när han steg ut ur skogspartiet och långsamt försökte gå längst med promenaden som om han bara var på en helt vanlig promenad.

Han tog upp mobiltelefonen ur fickan och tittade på kartan. Enligt den skulle det finnas en busshållplats uppe vid Lidingö Hospice. En snabb titt på applikationen "Res i Stockholm" visade att en buss mot T-Centralen förväntades anlända inom tio minuter. Han kände sig omedelbart väldigt lättad. Det skulle ta kanske fem minuter att gå upp till sjukhuset och sedan kunde han försvinna som en i mängden i söndagsnatten. Bara ännu en festprisse som var på väg hem efter en blöt kväll på stan. Han log bistert för sig själv. Det hade ju faktiskt varit en blöt kväll för honom om man nu såg det på det viset.

Promenaden upp till sjukhuset tog lika lång tid som telefonen beräknat och skylten vid hållplatsen annonserade i röda bokstäver att bussen förväntades anlända om några minuter. Gratulerande sig själv till sin fina planering så tog han fram sina hörlurar och började lyssna på musik. Det kändes trevligt och inom en minut hade han glömt bort att han var rädd för att polisen skulle ta honom och att räkna ner minuterna tills bussen skulle komma, det var som vilken kväll i Stockholmsnatten som helst. En kort rödmålad buss med numret 291 svängde in på vändplatsen och Hampus tog automatiskt ett långsamt ett steg framåt och inväntade att den skulle stanna. Den var väl upplyst och värmen strålade ut ur den mot Hampus när den öppnade dörren. Han placerade ena foten på bussen och skulle precis kliva in när busschauffören vinkade avvärjande och sade något. Hampus tog av sig sina hörlurar och såg förväntansfullt på chauffören.


"Order från Polisen. Vi ska tydligen sluta köra. Någon rånare eller något som är lös" sade han kort. "Antar att Polisen ska kolla igenom oss innan vi får köra vidare".
"Okey" svarade Hampus och försökte le. "Tror du det går att få tag på en Taxi?"
"Nej. Har varit med om det här förut" svarade chauffören och suckade. "De kommer försvinna direkt när alla ska hem. Har du någon polare här skulle jag försöka där."
"Tack för tipset" svarade Hampus och sparkade sig själv mentalt. "Jag råkar ha det, så tror jag drar till henne. Trevlig kväll!" sade han och vinkade åt busschauffören.

Han småsprang ner för gångvägen från sjukhuset. Om Polisen skulle kolla bussarna så skulle de nog börja rätt snart och även om han hade andra kläder på sig nu så borde hans signalement vara vida spritt vid det här laget. Det gick inte att undvika att de genast skulle stoppa honom enbart på grund av huvan, de mörka byxorna och ryggsäcken vilka alla borde ha setts ifrån bilen under den korta stund som han var exponerad. Han tittade bort mot höghuset i Larsberg och hoppades innerligt att Malin inte hade ett ragg hemma. Ett snabbt kommando på mobilen programmerade in Malins adress och gav förutsägelsen att det skulle ta tio minuter. Förhoppningsvis skulle det gå smärtfritt.

Snabbt så gick han på en liten gångväg bort från busshållplatsen och ifrån de arga passagerare som diskuterade med busschauffören. Med lite tur skulle de vara så arga så att Polisen skulle fastna där för att lugna ner dem, men det skulle i sådana fall också innebära att de kom närmare. Det fanns för och nackdelar med allt verkade det som. Han önskade att han planerat bättre, varenda handling han gjort sedan han lämnat huset hade varit improviserad. Han hade planerat att skotten skulle kunna höras men inte vad han skulle göra om Polisen faktiskt såg honom i de kläder som han bar när han utförde dådet. Allt hade hängt på planering som saknade flera vitala delar. Han kvävde en gäspning. Han kände av det faktum att han var väldigt trött och även om adrenalinet fortfarande pumpade och hans sinnen var på helspänn så kände han att vad han ville göra var att sova. Ryggsäckens remmar skav in i hans axlar och han var helt plötsligt medveten om dess tyngd igen, något han inte varit när han försökt ta sig till bussen. Han svängde ner från gångvägen och gick över gatan. Fortfarande inga bilar inom synhåll. Det var inte långt kvar nu men han blev tröttare och tröttare för varje steg. Adrenalinchocken höll på att avta, någonting han inte tyckte var välkommet.
"Om polisen tar mig nu tänker jag kräva att sova innan de förhör mig" skojade han tyst för sig själv och skrattade lågt. Han sänkte sina ögon och började titta mer på gatan framför sig än runt omkring.

Han fnyste. Hans kläder var inte direkt presentabla. Hålet i hans byxor hade rivits upp ytterligare någon gång under språngmarschen och de var dessutom väldigt leriga efter att ha krupit runt i skogen, i kontrast med hans jacka som var nästan fläckfritt ren. Hans T-shirt innanför var blöt av svett och han undrade vad Malin skulle tycka när hon fick syn på honom. Det svaret skulle han få snart nog. Att gå över bron gick fort där det stod ännu en stillastående nattbuss. Det var tur att han hade en bekant här ute, annars skulle han fått gå in till stan och antagligen bli sedd på vägen. Just nu skulle folket i bussen vara upptagna med att de inte åkte någonstans och inte på en ensam vandrare på vägen – ens om han såg ut som han badat i ett lertag.

Han genade över ICA Kvantums parkering. Lyktorna ovanför var visserligen tända och han kände sig ovanligt exponerad i det starka ljuset efter att ha spenderat större delen av helgen i skuggorna. Sedan gick han in på gångvägen, även den väl upplyst men nu kunde han i alla fall se sitt mål rakt fram. Bara några steg till och han skulle vara undan Polisens åsyn. Enda problemet var väl om Malin inte var hemma men i sådana fall kunde han vänta tyst och stilla i trappuppgången antingen tills bussarna började gå igen eller hon kom hem. Han övervägde om han borde ha ringt men kom på att han inte kunde avslöja att han inte varit här rent spontant. Han tog fram sin mobiltelefon och tittade på klockan. Den var tre på natten. Vad skulle han egentligen säga till Malin? Sanningen dög inte. Snabbt stängde han av sin mobiltelefon – han kunde säga att han hade slut på batterier. Han beslöt sig för att han fick improvisera fram något när de stod öga mot öga. Här kunde han inte stå och glo som en annan uggla. Han sträckte fram handen och öppnade dörren och gick snabbt mot hissen som redan stod på gatuplan. Resan uppåt kändes som en evighet, han var nervös och kunde erkänna det. Ingen av dem var speciellt spontana människor och han visste inte alls hur Malin skulle reagera på besöket. Han tog stegen ur hissen och gick fram och ringde på hennes dörrklocka.

Hampus hade varit med om tillfällen då det kändes som att tiden saktade in men nu kändes det som den helt hade stannat. Eller så hade det bara tagit Malin en evighet att vakna och inse att någon ringde på hennes dörrklocka. När han till slut hörde dörren låsas upp och långsamt glida upp så var det med en enorm lättnad över att hon var hemma. Personen som stack ut huvudet var dock inte speciellt lik den Malin han normalt umgicks med. Hennes röda hår var stripigt och stack ut ut alla håll, hennes blick var sömnig och han ansåg att hennes ansiktsuttryck passade bättre på en zombie ur Resident Evil än hans bästa vän. Hon var dessutom naken förutom ett par trosor och han var mycket noga att hålla blicken på hennes ansikte.

"Hampus"?
"Hejsan. Behöver ett ställe och slagga på. Lång historia." Hans blick fastnade på hennes trosor. Det var ett mycket dekorativt plagg med en regnbåge mitt på, enhörningar som dansade Konga, Sälar som badade i en liten damm och bakgrunden var ett gytter av färger, rutor och cirklar. "...och vad i hela helvete är det där?" avslutade han meningen.
Hon log på det speciella sätt som brukade innebära att hon tyckte att det han sagt varit roande.
"Det är mina Inspirationsunderkläder" förklarade hon, nästan klarvaket. "De ger mig bra drömmar, utmärkta idéer, får mig att prestera bra på jobbet, skriva smart på min blogg..." Hon följde Hampus blick "...och tydligen drar de också killars blickar ifrån mina bröst. Ett väldigt användbart plagg."
Hon såg över hans trasiga och leriga byxor.
"Vad har du råkat ut för egentligen." frågade hon, hennes blick rakt i Hampus ögon.
"Jag har ramlat och är skitrött och orkar inte åka hem igen. Jag åkte till jobbet efter vår fika och kände mig sedan usel för att jag stuckit och ville tillbaka. Av någon anledning tyckte jag det var en bra idé att åka ut nu och bussarna är tydligen avstängda" rabblade han upp.
"Klart du kan komma in. Men du kanske vill låna duschen innan du lånar sängen?" frågade hon.
"Det vore helt klart nice" svarade han och gick in i hennes hall, noga med att ställa ner ryggsäcken innanför dörren. Han ville inte släpa på den mer än nödvändigt.
"Släng bara fram lite sängkläder så kan jag lägga mig på soffan." sade han. "Ville helst inte väcka dig så gå och lägg dig igen" sade han trött.
"Äh, du kan sova hos mig. Det är inga problem" svarade hon med en blinkning. "Men dusch först" kommenderade hon med en blick på hans genomblöta T-shirt. "Släng kläderna i tvättkorgen så fixar vi dem i morgon." Sedan vände hon sig om och gick tillbaka in i sitt sovrum.

Att Malin var en väldigt klok kvinna var en tanke som flöt igenom Hampus trötta huvud när det varma vattnet strömmade över hans kropp och genom hans hår. Att duscha nollställde tankarna och tillsammans med vetskapen att Polisen knappast skulle hitta honom här gjorde honom lugn. Kombinerat med löftet om sömn så var det faktiskt en rätt bra tillvaro. Han tog en handduk från tvätträcket och torkade sig med den. Först nu kom han på att han inte hade några rena kläder kvar att sova i vilket egentligen inte skulle varit ett problem – men han hade tolkat Malins ord som att de skulle dela säng och då var det kanske inte korrekt att vara naken. Det fick bli på det viset – att sova bredvid en tjej i smutsiga kalsonger var ingenting han ville göra. Tyst och försiktigt för att inte störa så torkade han sig och gick sedan ut badrummet och släckte lampan.

Han tryckte ner handtaget till hennes sovrumsdörr och gick in. Det var uppenbart att hon fortfarande var vaken för när dörren öppnades såg han henne flytta sig i sängen för att maka plats åt honom. Han satte sig ner på sängändan och lade sig försiktigt ner på den mjuka madrassen. Hela hans kropp slappnade av och huvudet fylldes av en känsla av välbefinnande som ökade när han stängde ögonen. Han sträckte ut handen åt Malins håll och drog åt sig en bit av täcket och upptäckte till sin förvåning att Malin hade krupit upp precis bredvid honom och lagt sitt huvud på hans axel. Han lade armen om henne och kände hur hennes varma kropp kom närmare hans. Hans sista tanke innan han somnade var att han inte kände av tyget från hennes underkläder mot sin hud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar